Handling

Inte bara för att de verkar så glada över att få leka boll med varandra utan också för att de tillsammans blivit superduon med det coolaste namnet i fotbollsvärlden. 

Lite nyktrare nu. Har spelat kort, och Spotifyat. Förlorade i kort men vann i Spotifyandet.

Segerlåten:

Och när jag lägger mig ner inatt, efter att ha sprungit gatlopp med mitt medvetande och tvivel, ska jag känna värmen från din kropp. Ditt mjuka leende ska leda mig till varma tankar. Från tryggheten i din omfamning ska jag finna hopp. Din tilltro ska bli en mur mot omvärldens tvivel, en sköld mot kylan som kastas på gatorna och inget ska längre få mig att känna skräckens svindel.
Du talar så tyst, om saker så stora, och varje ord lägger en pinne på brasan som är mitt mod. Mening för mening, timme för timme, med och utan ord så sipprar en värme ur dig, en sanning bakom dina ögon som inte går att dölja.  I dina världar vill jag springa, i dina drömmar vill jag finnas, längs dina raserade murar vill jag vandra försiktigt, utan att trampa snett och med en överygelse om att vägen leder framåt.
Och när du vaknar så är jag där, faller du så fångar jag dig, och blir du rädd så omfamnar jag dig, en ledstång i stormen, en klippa i vinden. Kom så lutar vi oss mot varandra.

Hur bra är inte det här då? Å hur sköna frisyrer har de inte? Kolla in håret! Kolla håret! HÅRET!!!

Idag åt jag tacos för första gången på hur länge som helst. Och när jag lastat på färs, grönsaker, ost och gräddfil och som vanligt misslyckats med att få allt att stanna i brödet när man tagit första tuggan, så kom jag osökt att tänka på Sundsvall.
Det kan ha varit något med luften utanför, en sval vind lite för tidigt på dagen för att man skulle kalla den för sommarsvalka - en tidig vind från hösten, och hösten för med sig minnen från en stad där det åts tacos ofta.
En stad full av studentkorridorer. Likadana dörrar som var för sig dolde heltt skilda världar. En knack på porten och klart du kan komma in, vi skulle precis käka tacos vill du ha. Hacka, skära, skaka, riva och äta. Klunk, klunk en öl. Ha ha, har du hört vad han gjort och vad hon sa. Skrap, skrap, är det nån mer som vill ha, klunk klunk tre öl till, fan ska vi inte dra ut. Diska, duscha ses om en stund då, ring ring, ska ni med, klart, ses snart. Ha ha, hej hej, har du hört, haha, ja fy fan, skål. Taxi nej va fan vi går, kom nu då, men vart ska vi då, skeppan eller ja annars kommer inte alla in, men kåren då, usch nej inte kåren va fan. klunk klunk, dans, dans, hej hej är ni ocskå här, har ni sett, har ni hört, klunk klunk, dans dans, ska vi dra till kåren, aaa vi drar till kåren. ses där då.

......


and on that bombshell så är dagens framslumpade Spotifylåt ingen mindre än Don´t Speak.

Jag skulle, på allvar, vara lycklig om So You Think You Can Dance var det enda jag fick se på tv resten av livet.

Passade på att rasta datorn lite, stackarn har fått sitta inne nästan hela sommaren, blev så glad att han skutte i vattnet och brände sig på en manet.

The one I love - Rosie Thomas

Ibland får jag en fix idé. En tanke som slår rot och växer sig fast. Det är en enkel tanke på sitt sätt, inget svår att förstå, men tuff att tygla. Jag känner det som ett val. Antingen plockar jag upp telefonen och ringer nu. Eller så väntar jag fem minuter.

Det är inte det som är tanken.

Det är väntan som är tanken.

Och tron på att om jag bara väntar fem minuter med ett telefonsamtal, går ett steg snabbare på gatan eller kommer till jobbet fem minuter tidigare så blir det en helt annan värld. En värld där alla de saker som skulle hänt om jag ringt direkt inte inträffat.

Det låter kanske konstigt. Eller enkelt. Alla kanske tänker så här, men jag hör sällan folk prata om sånt här. Är det för att vi inte sitter ner och pratar med varandra längre? Inte kan nöja oss med en solnedgång, något att dricka och varandra som sällskap?

Jag tycker i alla fall det är fascinerande. Det ger mig en känsla av kraft och mening. Att de handlingar jag tar faktiskt har en effekt på inte bara min värld utan även min omvärld. Ja, men hallå. Det är väl klart, säger ni då, så är det väl med allt. Gör man inget så händer inget. Har han verkligen inte fattat det förrän nu?

Det är inte så jag menar. Det är inte det som fascinerar mig. Det som gör att tanken slår rot är möjligheten till andra möjligheter. Att något blev som det blev är en sak. Men ifall andra val hade tagits, hur hade det gått då?

48 minuter in i matchen. Kommentatorn, som vi får gissa är utbildad om inte journalist så i alla fall kommentator, säger till sin sidekick Pontus Kåmark: Har du sett min penna? Jag har tappat bort den.

Det är inte bara på planen som det är skillnad på dam-EM och herr-EM

å Liverpool förlorade mot Aston Villa. Hemma på Anfield. 3-1. Blä.
Men jag försöker att inte låta det stiga ända upp till huvet, det gör lite ont i hjärtat det gör det. Men det går över snabbare nu än förr. Håller nog på att bli lite vuxen ändå. Städar, diskar och lagat mat som en vuxen person i alla fall.

Och döljer sorger med skratt, precis som man ska göra som vuxen.
Så take it away Nour El-Refai - du är jävligt rolig.

Vad gör Marcus då?

a) slår på Spotify och crankar up the Toto...
b) tar en löprunda
c) bakar chokladmuffins
d) all of the bloody above?

Ho ho ho, så skojsigt. Har suttit och rotat bland gamla blogginlägg från förra bloggen. Så roligt jag skrev, skrattade högt flera gånger. Och så var jag insiktsfull också. Jag är inte så dum egentligen, bra musiksmak också om man ska tro vad jag tyckte då:

Matchtröja på. Öl i handen. Mat i magen. 2-0-ledning efter första halvlek, 4-0 efter full tid. Möcke bra.

Jag mötte en man när jag var ute å sprang igår.

"Hej" sa han. "Jag heter Jante"
"Hej" sa jag.
"Jag är kung i de här trakterna" sa Jante. "Det betyder att jag bestämmer, att du måste göra som jag säger, för jag är kung och kungens ord är lag. Folk säger att du bränner dina broar. Du måste sluta med detta. Det är inte tillåtet."
"Va?" sa jag.
"Kungens ord är lag" sa Jante. "Och jag är kung, så du måste sluta bränna dina broar" lade han till.
"Jaha, men tänk om jag inte vill göra som du säger?"
"Då måste du utvisas, för sådan är lagen. Ty här får ingen vara som sig själv gillar eller på sin egen förmåga förlitar. I mitt rike bestämmer jag och här ska inga platstagare, pratmakare eller tänkare finnas, all plats är min plats, alla ord är mina ord och alla tankar tillhör mig."

Jag såg på Jante. Uppifrån och ner. Mötte hans blick, och sa: "Det var det dummtaste jag har hört. Vem fan gjorde dig till kung?"
"Ha!" svarade Jante. "Alla vet att jag är kung, och den som säger emot mig ska förvisas från platsen, samhället och sällskapet där jag regerar. Du kommer ingenstans utan mig. Jag och mina bröder Jannte, Janté, Jaante och Yante härskar överallt, våra vägar är de enda vägarna, de enda broarna."

Jag såg på Jante. Uppifrån och ner. Låste fast hans blick, och sa: "Lyssna noga nu Jante. Du säger att jag måste sluta bränna mina broar. Men det är ju inte mina broar. Det är era broar som leder längs era vägar. Jag vill inte ha era broar och jag vill inte traska längs era vägar. Om det är den enda vägen så bränner jag hellre era broar och bygger ett skepp. För jag är fri och jag färdas vart jag vill."

Konstigt, ett tomt rum.

Ett tomrum.

Det var väl konstigt.

Dörren är låst. Vart fan la jag nyckeln? Vänta lite här nu. Det står en dörr här. Konstigt. Kan inte komma ihåg att jag ställt en dörr här.

En helt vanlig dörr. Låst är den också, kan inte komma ihåg att jag låst en dörr här. Konstigt. Undrar vad som finns bakom den?

 Funkar inte att putta på den. Går inte att välta den. Den försvinner inte när jag blundar och sparkar jag på den så trillar jag bara baklänges. Det var väl märkligt. En helt vanlig dörr. Undrar vad som finns bakom den?

Och varför är nyckeln borta. Har jag tappat den? Är den någonstans här i tomrummet? Hur tappar man en nyckel i ett tomrum?

Nä, måste nog bara trycka hårdare, sparka på rätt ställe, knuffa lite till. Dörrjävel. Varför öppnas du inte? Och vad finns bakom dig?

Vänta lite här nu. Det knackar.

Det knackar på dörren. Utifrån, på andra sidan. Knack, knack.

Och jag öppnar.

 "Hej" säger du. Det är något varrmt över dig. Något glatt och öppet, som om du alltid är halvvägs till ett skratt.

Jag fattar ingenting. Säger inget. Tittar på min dörr, på dig, och på tomrumet bakom mig. Tittar på dig igen. Färger tycks dansa bakom dig. Tittar på min dörr. Ner på tröskeln. Dörren, tröskeln, tomrumet, dig.

"Ska du inte komma in?" frågar jag.

Du skrattar. Och färger dansar runtomkring dig.

"Nej", säger du. "Det är du som ska kliva ut. Kom, det är mycket bättre här ute."

Och jag tror dig.

Brorsan ringde. Han sa: Mormor är sjuk.

...

Och iPoden spelade "Att fånga en fjäril" som för att få igenom ett budskap.
Sen slumpade den fram "I don´t believe you" och jag grät hela bilfärden hem.

Jag vaknade sent, för du hade ju bjudit mig på vin en hel kväll.
Mitt huvud det var tungt, ja det var som om ta emot en smäll.
Men så vände jag mig om och såg dig ligga där, naken, varm och min, ja nu var du äntligen här.
Och värken den försvann, när vi höll om varann, och lågan den brann.

Jag följde dig till busshållsplatsen, vi gick tätt inpå men sa inget om minnena från natten.
Gårdagen var glömd, vår glädje inte längre gömd.
Och värken den försvann, när vi höll om varann, och lågan den brann.
Och värken den försvann, när vi höll om varann, och lågan den brann.

Du ringde så fort du kommit hem, din röst den darrade, men sa: kan du komma över om fem?
Jag lät svaret vara tyst men fort, en taxifärd senare så knackade jag på din port.
Avståndet var så kort, och ljuset i dina ögon sa mig alltid nått.
Och värken den försvann, när vi höll om varann, och lågan den brann.

Jag vaknade sent, för du hade bjudit mig på dig, och allt var åter rent.
Och värken den försvann, när vi höll om varann, och lågan den brann.
Och värken den försvann, när vi höll om varann, och lågan den brann.

... så tycket jag att Hurrabloggen borde uttala sig om de senaste kungahändelserna. Hurrabloggen borde faktiskt uttala sig om en himla  massa saker. Mer Hurrabloggen åt folket.

Wait for it.....
Wait for it....
Wait for it....


And laugh...

Ni vet där uppe till höger, där Facebook titt som tätt vll att man ska gå med i någon grupp eller bli ett fan av något.
Ja, just där.

Nu vill Facebook att jag ska bli kompis med en helt random tjej. Ingen som jag känner, eller som någon jag känner känner. En helt slumpvalt utvald människa.
Hej säger Facebook, ni borde bli kompisar.
Nej tack säger jag, jag väljer gärna mina vänner själv till skillnad från Kungahuset. (Ha! Såg ni så snyggt jag fick in det i slutklämmen - lite stolt över mig själv)

Så skiter jag i det. Tänker fanimej ha roligt ändå. Känner på mig att det blir bra.

Sådeså.

Slush, slush, flärp, flärp. Fliff, fliff, slush, slush, flärp. Fliff. Regnet slåss med vindrutetorkarna. Kastar sig modigt fram och viftas bort. Kastar sig fram, och viftas bort. Bakom ratten sitter en självutnämnd martyr, en som sett Döda poeters sällskap för många gånger och som faktiskt trodde på "Oh captain my captain". Stålburar på hjul, framdrivna av fettklumpar på fötter slasar förbi. Kastar lite mer vatten mot vindrutetorkarna som glatt svarar med att kasta bort de nya gästerna.

Det sitter en skåning i mannens öron, hon säger så bra saker. Viktiga saker. Om hur det är. Och hur det borde vara. Mannen lyssnar och väljer för en stund att ta bort händerna från ratten och styra med knäet - för att kolla om det känns lite mer då.
Det gjorde det inte, så mannen lägger händerna på ratten igen och kör om en norsk familj på väg hem från Ullared.
Barnen sover i baksätet men har redan öppnat leksakerna från affären. Plastförpackningar och papperslappar ligger utströdda på bilgolvet. I framsätet sitter mamma och sover med en McDonaldspåse i knäet. Pappa, som kör, gäspar och möter för ett en stund mannens blick utan att få kontakt.

Mannen svänger in igen och lämnar den norska familjen bakom sig. Säger åt den vettiga skåningen att vara tyst och ger ordet till den sköna jämtskan. Jämtskan räknar in. Och så frågar hon: Skulle du palla, om jag sa att jag gillade dig? Står du stadigt? Och skulle du fånga mig om jag trillar?

Mannen svarar inte, han är upptagen. Tänker. Tänker. Tänker så mycket att frågan kommer igen.

Om jag trillar, skulle du fånga mig då?

Jämtskan blir tyst, obesvarad.
Slush, slush, flärp, fliff, flärp. Mannen svänger av, orangea gatlyktor kastar vågit ljus över bilen. Han kör in i en rondell, och lämnar ordet till två killar:

If you don´t feel the way I do it don´t matter
cause, I´ll never know how you feel
but if you do then sure I´d be flattered
in my mind it´s all different anyhow

I think love will come towards me like a warm summerbreeze
I got my head among the clouds and I will never be free

I´ll spend many nights alone
I know
I know
Cause I have and I will.

Ut ur rondellen och in på grusvägen. Nästan framme nu. Slå av motorn, rulla sista biten.
Ingen vägskylt, inget gatunummer, men framför dörren en vattenpöl. En sakta rullande bil, och en vattenpöl som svämmade över.

En nyckel ur en rostig knippa, ett lås som ger med sig och mannen som fullkomligt misslyckades med att fånga in allt han känner.

Igen.

Ungefär trehundrasjuttiofem kilometer (alltså kilometer som i solkilometer – så långt solen vandrar under tiden det tar för en bil att köra en kilometer i laglig fart) i klass, stil och känsla bort från Tomas Ledin hittar vi Annika Norlin. 

Har skaffat mobilt internet. Detta efter en helg med städning, tvättning, diskning, matlagning och ett par timmar framför Mutant Chronicles som faktiskt var precis så dålig som jag trott. Blörk.
Men. Jag passade ju på, som den fiffiga person jag är, att skriva lite sånger under tiden. För jag inbillar mig att det är så han gör också. Den store Tomas Ledin. Han sitter och bajsar och får till en vers. I kön på Konsum fnular han fram ett riff. Och framför Bingolotto så komponerar han en smäktande ballad.

Kan han så kan jag.
Så jag skrev den här igår. Medan jag kollade på Mutant Chronicles.

Du får gärna använda den Tomas. Jag tyckte den blev rätt bra, och lik dina sånger.

Varsågod:

Gröna ängar och en ljummen vind, lärkor som kvittrar och värmen från din kind.
Det var sommar 74 och räknade man i kronor så kostade piggelin bara fyra.
Du var vild, du var vacker, och vi kunde inte sluta dansa. Nej, vi kunde inte sluta dansa.

Månen hade kommit fram när vi till slut vandrade hem.
Längs dammiga grusvägar, trallandes högt med flaskan i hand, lyckan rusade i varje lem.
Du var vild, du var vacker, och vi kunde inte sluta dansa. Nej vi kunde inte sluta dansa.

Och när solen steg hög och vågorna rullade in så såg du mig i ögonen och sa: Här är var jag vill va.
Du var vild, du var vacker, och vi kunde inte sluta dansa. Nej vi kunde inte sluta dansa.
Du var vild, du var vacker, och vi kunde inte sluta dansa. Nej vi kunde inte sluta dansa.

Mina läppar mötte dina, din blus den föll, vår värme lyste upp stranden.
Sekunderna gick, men vi stod stilla, låsta i en omfamning jag alltid vill minnas.
Vi är äldre nu, och vårt hår har blivit gråare, men sommaren med dig ska för mig alltid finnas.
Du var vild, du var vacker, och vi kunde inte sluta dansa. Nej vi kunde inte sluta dansa.
Du var vild, du var vacker, och vi kunde inte sluta dansa. Nej vi kunde inte sluta dansa.

... and on that bombshell ska jag köra hem, och ut och springa.

Eftersom jag sitter i bilen utanför bibblan och snor "apple network 276 gf 34" och svettas av värmen, solen, molnen, huvudvärken och att Itunes-uppdateringen inte verkar vilja funka så fnular jag runt lite.
Tittar fotbollssnack, kollar tv-spelssaker, undrar vad som är på tv ikväll och hur billigt man kan komma till  Fiji.

Som vanligt med andra ord.
Och så försöker jag hitta en rolig bild att stämpla upp som presentationsbild på Facebook. En bra en. En som säger "nämen sikken helhyvens snubbe det där verkar vara. Så avslappnad och cool att han förmodlligen vandrar omkring i en aura av tuffhet hela tiden, en riktigt lajbans parvel helt klart." Som vanligt alltså. Och, som vanligt, kommer det sluta med att jag väljer en bild där jag har en lustig hatt på mig, eller en lustig min, eller en lustig drink. Och bilden kommer säga: Men vad fan är det där för en typ, ja alltså han verkar ju vettig och så, men varför har han valt en så lustig bild? Det måste vara nått skumt.

Och så sitter jag här och svettas, ena benet utanför rutan på bilen, för att hitta rätt anslag, rätt svar och rätt fråga. En sökande 80-talist, lika originell som Ullaredsmjukisarna som pryder hans ben.

Men igår hörde jag på Annika Norlins sommarprat. Och jag hade velat skriva "jag är lite kär i Annika Norlin" - för jag hade peppat upp mig så mycket inför lyssningen. Nu blev det inte så omskakande, hon var bra och sa bra saker visserligen. Men jag väntade mig något annat, eller något mer.

Sommar (i P1) är för övrigt det bästa jag upptäckt på radio hittills. Till och med prat som jag laddat ner i väntan på andra mer åtråvärda pratare har varit bra. Dolph Lundgren till exempel. Som pratade om sin uppväxt, sin drivkraft, och sin pappa. Pappa som misshandlade honom. Som dog ensam. Och Dolph som sa: "jag älskar dig pappa".
Då fällde jag en tår också.

Nu har jag börjat babbla igen. Stoppa mig för fan bloggboken. Det här blir ju inte sammanhängade för fem öre. Ge mig något att göra, att underhålla mig med, att kämpa för, att pyssla med, att vänta på.

... och en liten röst säger, har du inte redan det?

....


så jag sätter på Spotify, och tror som vanligt att Svaret ska komma inom de nästa tio låtarna. Och Dave Grohl sjunger Learn to Fly. Det är bra. Riktigt bra.

Woho! Mina Spotify-låtar har återvänt. Visste väl att jag aldrig skulle ha vacklat i min fanatiska tilltro till Den Nya Tekniken.

Så tjipp, hej, hallå bloggboken. Vad har hänt sen sist? Vi hörs ju inte så länge numera. Men vi vet ju båda att det bara är för att vi har lite mycket med annat. Att vi ju faktiskt gillar varandra även om vi inte säger det så ofta.
Ja, vad är nytt?
Tja... jag  har lekt med småbarn, spelat Rock Band och Wii, jag har med finurligt leende sagt saker till dem i stil med: Det är ok att ljuga när man är vuxen. Va, fattar du inte? Ingen fara, det kommer du göra om tio år. Vadå tråkigt att sova, läsa och titta på tv? Det kommer du att tycka är jätteroligt om femton år? Vadå äckligt med öl, det kommer du tycka är jättegott om fem år?

Jag har därmed, på mitt eget lilla vis skapat balans i all den kristna moral som överröste mig när jag var barn och på ett väldigt, tycker jag, vackert sätt satt upp både en stor sköld för att skydda dessa barn från kristlighet samtidigt som jag lärt dem ett och annat om livet. Må vara att det så bara varade i den dagen som de stannade i stugan och att det ändå slutade med att den lilla flickan kramade om mig och därmed raserade alla mina försök tll att ingjuta lite rocknroll i hennes medvetande. Hon sjöng för övrigt "Snart är det jag som är Kung" från Lejonkungen en hel kväll, om och om igen.

Annars då? Allt bra med dig bloggboken? Skönt å höra. Jag? Jodå, jag ska inte klaga. Har ju både sprungit, städat, diskat och tvättat idag. Ska nog till och med laga mat och ta ett kvällsdop som pricken över i i denna "hinna ifatt dig själv"-dag.
Har ju läst lite bok också, så det måste man ju få kulturellt intelligenta poäng för. Att jag sedan nog stavade intelligent fel precis gör väl att jag hamnar på plus-minus-noll igen.

Fan vad jag babblar. Blir ju så ibland. Försöker säga något smart och snärtigt men sen står jag där och märker att munnen rör sig och hjärnan för länge sen har gett upp och satt sig i soffan för att hitta lite vettig samhörighet istället.

Och där sätter jag punkt. För att stilla hungern och ha något kvar att prata om nästa gång.
Dave Grohl spotifyar ut "Times like these" och det är bra. Det är riktigt  bra. 

Öppnade Spotify på min bärbara efter att ha använt det på jobbet i en dryg månad. Insåg till min fasa att inga av de låtar jag lagt till i spellistan medan jag suttit på jobbet finns längre. What? Kan det bli så? Varför blir det så?
Sparas listorna på datorn? Måste jag isf göra inbrott på en gammal arbetsplats för att få höra allt igen?

Save me Jebus!

Räknade lite fel igår. Wii-priset blir fanimej lika mycket som en PS3:a. Hurra för plast.

Nu ska jag dricka alkohol, grilla lite, samkväma och ha det rätt gött faktiskt.