Handling

Ska strax åka mot Bästkusten och Stugan.

Bob Marley sjunger om tre små fåglar.

Och att allt kommer ordna sig.

Jag tror honom.

Mål, mening och svar. Eller start, fras och fråga.
Om ett par veckor, inte många alls, det är visst redan 21 september, så går kontraktet ut. Stugan har blivit kallare den senaste tiden. Frågorna har blivit fler och jag borde nog ta ett beslut.
Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det?

Jag är i Bor. Får inga svar här. Har aldrig fått det. Den här staden, hålan, samhället, platsen, föder inte fram svar. Den föder fram tvivel. Så jag sitter här i vardagsrummet och stirrar ut igen. Rakt in i natten, och tvivlar.

På att jag gjort rätt, sagt rätt, varit rätt. Och på att jag kommer finna det, vara det, bli det. Jag vet det låter tråkigt, svart och ledsamt. Men jag ser nyanserna. Känner skillnaden från förra gången jag satt här. Inte speciellt mycket annorlunda, men vuxnare, visare och mer på väg. Mer åt rätt håll. Inte för att målet blivit klarare utan för att det som inte lockar syns tydligare. Mer övertygad om att vägen är mödan värd, om att klyschorna blivit klyschor av en anledning.

Och jag blir gärna en klyscha. En lycklig klyscha.

Freddie Mercury sjunger "Don´t stop me now"

Hade tänkt säga: "Att vara mätt är en dödssynd." Eftersom Nour El-Refai säger så i sitt sommarprat.

Sen kom jag på att hon säger något ännu finare.

"För övrigt så vill jag aldrig att du ska sluta vara ett vildhjärta, men du får gärna hitta hem för det."

Det är så vackert så jag fäller ett par tårar.

... och hjulen fortsätter snurra, sanden rinner i glaset och vågorna dundrar vidare.
Har, av olika anledningar, funderat på det här med faser på senaste tiden.

Det finns ju de uppenbara faserna
+ Bebis
+ Barn
+ Ungdom
+ Vuxen
+ Medelålders
+ Gammal

eller om man vill dra det till sin spets.

+ Liv
och
+ Död

men sen är det ju alla de där faserna däremellan. Körgosse, punkare, konstnär, arkitekt, äventyrare, extrapappa, fotbollscoach, ordförande i kyrkoföreningen, amatörporrskådis. Ni vet, alla de där små faserna som gör det värt att gå från punkt A till punkt B. Alla är ju heller inte så uppenbart uppenbara som att till exempel efter tre års studier bli snickare. Det är ju en ganska tydlig fas. Från student till arbetare. Ett kugghjul i ett annat.
Jag tycker om de andra faserna. De som förändras. De som man om i efterhand säger att de bara händer. En fika med någon, en cykeltur på stan, två öl för mycket. Alla dessa val som leder till andra val, som leder till konsekvenser inte bara för mig och dig utan för alla andra. Ett par tusen människor bestämde sig för att gå och titta på fotboll i Malta ikväll. Det är ett par tusen människor som inte läste Liftarens Guide till Galaxen, Det andra könet, eller Brott och Straff. Det är också ett par tusen människor som inte såg på femtonde reprisavsnittet från tredje säsongen av Seinfeld för en halvtimma sedan. Men framförallt, och kanske mest fascinerande, så är det tusentals människor som inte sökte upp, pratade med, umgicks med, skrattade med, hånglade med och älskade med tusentals andra människor. Och från dessa tusentals möten som inte ägde rum så blev resultatet aldrig tusentals barn. Speciella barn. Unika för just dessa tusentals möten.

Det är det som är så förstummande fascinerande. Att alla dessa små saker, alla dessa händelser, leder till något större. Till saker som faktiskt betyder något i efterhand. Som vi kan se tillbaka på när vi gått in i nästa fas.

Jag tycker det är en betryggande tanke att fundera över, här inunder stjärnorna.

Du kämpade alltid, var envis som ingen annan och gav aldrig upp. Du vaknade alltid först. Precis efter solen och strax innan tuppen, gröten stod alltid och puttrade oavsett hur tidigt vi andra vaknade. Och du log alltid mot oss alla. Tröstade oss när vi grät, lekte med oss när vi var rastlösa och matade oss när vi var hungriga. Din energi tog aldrig slut. Men din kropp orkade inte mer.

Älskade, älskade, älskade mormor. Du dog inatt.

Älskade, älskade, älskade mormor. Jag kan inte förstå att du är borta, du har ju alltid funnits där, en fast punkt i allt, ett träd att luta sig mot oavsett hur mycket det blåser. Vart ska vi ta vägen nu? Snälla säg att det inte är sant. Att du fortfarande står där och vinkar på trappan. Att du fortfarande finns.

Älskade, älskade, älskade mormor. Vila i frid.

Det blåser utanför. Vinden viner, skakar om träden, kastar sig fram och tillbaka mot rutan och vill komma in i värmen. Ett par regndroppar hänger med, har köpt biljetter till varmare breddgrader där de ska få semestra som sötvatten i en dusch på Mallorca. Träden brottas tillbaka, har inte fått några biljetter till en plantage i sydfrankrike, står kvar i den karga västkustjorden.
Månen tittar på, undrar vad all hets beror på? Varför alla ilar och skyndar så mycket. Förstår inte varför vinden klagar och träden gnäller, stjärnorna kommer ju snart. Och när stjärnorna kommer är det alltid fest. Det vet ju både vinden och träden egentligen. Månen skakar på sig, ruskar fram ett par moln att umgås med, inser med förnöjd min en stund senare att vinden och träden slutit fred och nu går till gemensam attack mot havet.



and on that crazyshell borde jag nog sova nu