Handling

The story so far:
In the beginning the Universe was created.
This has made a lot of people very angry and has been widely regarded as a bad move.

------

- "You know," said Arthur, "it's at times like this, when I'm trapped in a Vogon airlock with a man from Betelgeuse, and about to die of asphyxiation in deep space that I really wish I'd listened to what my mother told me when I was young."
- "Why, what did she tell you?"
- "I don't know, I didn't listen."


Annars då?
Tillbaka i Sthlm där Glenn Hysens smalben fick med sig en pinne tack vare mitt fladdrande i luftrummet och Baris kyliga avslut. Eller om det var tvärtom.
Och kom ihåg. Imorgon är en annan dag.

Ibland blir det inte tydligare än i en bild:


Eller möjligtvis två:


På sin höjd tre då:


Fy fan vilken härlig helg det var. Jag önskar verkligen att det jag kunde fotat det hela och samla i en enda bild. För så här i efterhand är det faktiskt svårt att beskriva exakt hur bra det var.

Nedsparkad och rånad efter något så lovande. Med huvudet i skiten - men på något sätt fortfarande full av kamp. Ett slag, två. Pang och vägen känns utstakad, en vändning har kommit, en vind som ska bära fram mot något stort.
Men så bryts vinden och tempot hackar. Rånarna kommer tillbaka och sparkar återigen undan fötterna. Passar på att hoppa på den som ligger.

Och allting är över. En sista förlorad desperat strid som misslyckats.

Men något rör sig fortfarande. En instikt som aldrig dör. Med en välriktad spark så faller rånaren och allting tystnar i ett vrål.

Striden är inte över, inte här, inte nu, aldrig så länge vi andas.

Jag vet inte hur länge jag kan skylla min brist på nyhetskänsla med att jag varit i USA men jag försöker ett tag till.

Susan Boyle - 47 år och med i ett talangprogram i tv. Charmig kvinna. Men ett ufo. Den typen som tv-producenterna älskar att filma för det blir så bra pinsam tv när ufona gör bort sig.
Så hon går in och ska sjunga. Folk fnissar. Kvinnan är ju ett ufo. Så börjar hon sjunga.

Och alla tappar hakan.

(Hittade inget klipp att länka in - men väl en länk)
Kolla själva om ni missat det: http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY

Jag blir glad. Inte bara för att Susan visade vart skåpet ska stå utan för att hon (enligt egen utsago) är 47 år, arbetslös och okysst. Det ger hopp åt alla oss som ibland känner att tiden rinner iväg, det visar att det aldrig är för sent.

Så nu ska jag ut och jogga för att komma i toppform inför division 22-premiären med Korp-gänget. Vem vet, kanske vandrar en scout förbi och värvar mig till Liverpool?

Det tog lite längre tid än vad jag trodde - men efter övertid, extratid och förlängning har jag lyckats designa en blogg som ser ut som att den är gjord av en trettonåring. Happy happy joy joy.

Alla timmar framför webdesignkursen för ett par år sen var totalt bortkastade i sammanhanget.
Nästan lika bortkastat som den röda tråden vi fick stränga order om att fixa under vårat projektarbete i trean på gymnasiet.

Får se om jag hittar den där tråden.

En god vän till mig sa att det var kontrasten som gjorde grejen. Hade man inte kommit hem från resan skulle man aldrig längta tillbaks, eller i mitt fall romantisera om det som förflutit. Nu har jag varit hemma igen i en vecka. Och jag har hunnit med både ett besök hos mormor, en tur till stugan, och kafferep med vänner. Och öl på Harrys.
Inte dumt - jag gladde mig åt kontrasten i att sitta på Harrys i Värnamo mot att sitta i en bar i San Diego.

Gladde mig kanske är fel uttryck, jag hånlog nog precis lika mycket som jag brukar göra. För jag känner mig fortfarande inte bekväm i den där lokalen, i den här staden. Det spelar ingen roll hur många frön jag trycker ner, de vill inte slå rot ändå.

Jag är en obotlig optimist som fortfarande tror att jag är ämnad för större saker.

Så det verkar som jag inte kan sluta skriva. Och eftersom jag har glömt bort lösenordet till den gamla svenska bloggen får det bli en ny. Kanske en permanent den här gången.
Om det nu finns något sådant. Något permanent. Något som alltid klarar sig när det blåser snålt och regnar kallt. Om det finns det får någon gärna peka och visa mig för jag har bara sett vacker obeständighet så här långt.

På det ytliga planet: Ett lag, mitt lag (så långt ett miljardlag från England nu kan vara mitt), gjorde det omöjliga. Nästan. Igen. Tre mål skulle de göra. Omöjligt sa de som skulle förstå sig på. Liverpool gjorde fyra. Oturligt nog för den röda sagan så gjorde den blå jätten också fyra. Men först efter att Liverpool rest sig som fågel Fenix två gånger om. Och de som förstår sig på säger att Stevie saknades.

Alltid är det något. Något som saknas, något som fattas oss alla. Något som inte är riktigt som det ska för att allt ska vara perfekt. Winnerbäck sjunger att "... å allt är nästan perfekt".

Nästan.

På det djupa planet: En enda röra. Så mycket sorg överallt i världen, så mycket att gråta över. Har så lätt för att axla martyrens mantel. En del av mig vill tro att det gör mig till en enormt vettig och avundsvärd människa, helt i kontakt med sitt inre psykiska liv och det emotionella i omgivningen. En annan del ser en konstant rädd och velig liten man med bekräftelsebehov som formulerar tankar i skrift istället för handling.

Är det för mycket? Är det för nära? Skrämmer man bara bort omgivningen om man öppnar upp? Blir det för mycket att hantera?

Jag väljer att inte tro det. Jag har sett och gjort tillräckligt för att välja bort skammen och rädslan. För många som försvunnit som inte haft samma chans. Och om det inte blir som man tänkt, som man trott eller hoppats. Är det så jävla farligt? Egentligen?

Vad är det värsta som kan hända? Du dör.

Då har du i all fall vågat. Provat vingarna. Tagit steget.

When you walk through a storm keep your chin up high,
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm is a golden sky
And the sweet silver song of a lark.

Walk on through the wind,
Walk on through the rain,
Tho' your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you'll never walk alone,
You'll never walk alone!