Handling

En konstig dag och en konstig känsla som naglat sig fast. Precis bakom det medvetna. Som om hjärnans räckvidd inte kommer åt, lika lite som kroppens händer kommer åt den där platsen på ryggen som kliar så mycket.
En harmlös titt på klockan och allt får en förklaring. Den 28:e. Bara en siffra som inte ska betyda något alls. Bara vara där som en indikator på vilken dag det är.

Och ja, idag är det ett år och fyra månader sedan jag var på din begravning Erik.

Det går så snabbt. Allting går så fort.

Jag vet inte hur jag ska hinna med allt.

Jag minns dig. Jag minns dig, och jag minns att du hann så mycket, och I hope you don´t mind, that I put down in words, någon annans ord men min mening likväl. För så mycket annat men idag bara för dig Erik:

I hold it true, whate'er befall;
I feel it when I sorrow most;
'Tis better to have loved and lost
Than never to have loved at all.

Dagens låt:
Tiger Lou - The Loyal

Jag är en stor fotbollsälskare och såg därför självklart gårdagens CL-final. Kan inte annat än glädjas åt Barcelonas 2-0 över Manchester United. Det bästa laget vann. Och inte bara det, det laget som vågade vann också.
Det var länge sen, om ens aldrig, som jag har sett Man U så mesiga, så rädda och så helt utan kämparglöd. Det var ju ingen som ville ha bollen. Och när de väl hade bollen så var det ingen som sprang sig fri för en passning.

Barca å andra sidan verkade bara njuta av stundens allvar. Så lätt det såg ut, och den inställningen de hade. Jag minns en sekvens där den tre äpple höga Iniesta tappat bollen för en gångs skull, genast är han där och jagar ifatt och tar åt sig bollen igen med en strålande glidtackling. Inte en enda United-spelare gjorde något liknande under hela matchen. Och när en tre äpple hög speltekniker tillåts glidtackla sig till bollarna då är man inte med i matchen.

Barca vann och har alltså i år gjort trehundrafemtielva mål på ungefär hälften så många matcher. Hatten av.

Jag sitter och tittar på Sex and the City, sist jag gjorde det var i Sundsvall och som ett paket på posten kommer alla känslor tillbaka lite i efterhand. Som om de varit tvugna att åka längs med den ensliga vägen från det folk norrifrån kallar Sveriges Mittpunkt för att nå fram. Minnen, stunder, känslor och hela tiden den överhängande känslan av att försöka samla allt i något greppbart. Något som fungerar och som håller, som förklarar och sammanfattar utan att förlora alla nyanser.

Jag ville det då, jag vill det nu. Och så hör jag en huvudrollsinnehavare i en löjligt framgångsrik tv-serie säga:

Can you get to a future if your past is present?

Sitter och fräschar upp InDesign-kunskaperna. Eller försöker i alla fall. För ungefär en gång i halvtimmen får jag ett ryck och tror att allting blir bättre, lättare och vackrare om jag bara kom på Det. Det som finns gömt i en låt, eller en text, eller en filmsnutt eller en konversation. Det som skulle göra allting bättre. Det som jag väntar på på samma sätt som ett rådjur inte väntar på en långtradare.

stolt som en bödel
som bara gör sitt jobb
väntar jag på frälsning
och förlåtelse

Idag är ju, som alla vet, Towel Day. En hyllningsdag då vi ska bära runt på det enskilt smartaste sättet att klara av en resa på - en handduk.

http://towelday.org/

Själv har jag tagit fram min fina present från far Olof, en handduk komplett med det lugnande mottot "Don´t  panic".

More importantly, a towel has immense psychological value.
For some reason, if a strag (strag: non-hitchhiker) discovers that a hitchhiker has his towel with him, he will automatically assume that he is also in possession of a toothbrush, face flannel, soap, tin of biscuits, flask, compass, map, ball of string, gnat spray, wet weather gear, space suit etc., etc.
Furthermore, the strag will then happily lend the hitchhiker any of these or a dozen other items that the hitchhiker might accidentally have "lost". What the strag will think is that any man who can hitch the length and breadth of the galaxy, rough it, slum it, struggle against terrible odds, win through, and still knows where his towel is is clearly a man to be reckoned with.

Hence a phrase which has passed into hitch hiking slang, as in "Hey, you sass that hoopy Ford Prefect? There's a frood who really knows where his towel is." (Sass: know, be aware of, meet, have sex with; hoopy: really together guy; frood: really amazingly together guy.)

Vad tar man med sig till västkusten en sommar?
Förutom badshorts, flipflops och sjätte säsongen av Scrubs?

Nånting större - Lars Winnerbäck

Är i Götlaborg och här skiner solen. Fent det. Ska se fotboll hos Fylle-Henke om några timmar. Gött änna. Sen blir det utgång och stuffandes med goda vänner. Fent som i Feskekörka.

Bra blir det.

Görbra.

Har precis (ja, min dygnsrytm är inte vad den borde vara men så är det när man är spelredaktör) spelat Punch-Out till Wii.
Och efter att ha smält den första timmens intryck i ungefär en halv sekund skrev jag det här:

En halvtimme in i testet av ”Punch-Out!!” rinner svetten ned från min panna, jag jabbar vilt i luften och muttrar saker som ”trilla då för fan”, ”kom igen då” och ”smaka på den”.

Det blir ett bra betyg till lilla Mac och hans återkomst.

En hylla som jag gjorde i slöjden på högstadiet och en Ikea-garderob. De skumpade på kärran i småregnet för ett par minuter sedan. De sista sakerna från en lägenhet i centrala Värnamo.
Garderoben följer med till Stugan, en plats där jag äntligen kan ta in konsekvenserna av mina handlingar och gråta över raserandet av något som tog betydligt mer än två år att bygga upp.

Jag och Ken spelar tv-spel via nätet. Snackar skit via headsets samtidigt som vi skjuter huvet av monster och karatesparkar varandra i skrevet.

Jag vet att jag kommer låta sådär äckligt nyfrälst. Men det slog mig när jag kollade på Blood Diamond för en stund sedan.

Det faktum att hemska saker händer hela tiden.
Och då menar jag hela tiden.

Du går upp ur sängen och tänder lampan - och ett barn dör av svält i Somalia.
Du tar bilen till jobbet - och en kvinna i Ukraina våldtas av sin man.
Du köper en latte på väg hem - och en självmordsbombare spränger ett café på Västbanken.
Du tittar på nyheterna - och ser in i ögonen på de vars liv redan har förstörts.
Jag skriver ett blogginlägg -  och sedan stänger vi alla av och går och lägger oss, desperat önskandes att om vi bara hoppas och tror tillräckligt mycket så kommer världen helt utan ansträngning att vara annorlunda när vi vaknar. 

... och en kort sekund, precis innan vi somnar, så kommer verkligheten att knacka på. Och inga dörrar vi satt upp, inga hänglås vi byggt på muren runt vårt ömtåliga inre kommer att hålla den borta. Och vi kommer att  vara ensamma med vårt samvete.

Varför drömmer jag alltid så märkligt när det är fullmåne? Vanligtvis drömmer jag inte speciellt minnesvärda saker.

Men när fullmånen lyser. PANG. Bring on the weird.

Igår lyckades jag hångla upp en flyktig bekant, försöka kissa i en  skrubb full av cyklar, gömma mig i ett gigantiskt hus, prata mig ur att ha sex, ångra mig för att jag pratade mig ur att ha sex, och sedan vara tillbaka i det gigantiska huset - nu fullt med gamla vänner.

Undrar vad det blir inatt. 

Rastlös. Eller stavas det rotlös? Den gnagande, lite lätt kliande känslan av att vilja vara någon annanstans. Sitter bakom skulderbladen och i huvudet, mitt i, fast bakom.

"It's a dangerous business, Frodo, going out of your door," he used to say. "You step into the Road, and if you don't keep your feet, there is no knowing where you might be swept off to.

Jag förstod det inte när jag läste boken, men innebörden har så småningom träffat mig. Det är inte bara chansen eller risken av att hamna på någon annan plats. Det är den mycket stora och verkliga möjligheten att resan i sig blir ett vanebildande gift. Att när du väl satt din fot på vägen så kommer du vilja fortsätta vandra, vartän det må vara.

Jag vet inte vart, men jag vet att jag måste härifrån.

För jag var verkligen där.



Herrejävlar.

Jag var verkligen där.

Först:


och då tycker man kanske att det är illa nog att framstå som en aggresiv primadonna inför hela internet. Men det är bara början på problemen för Skjortan (som jag valt att kalla honom). Parodi efter parodi dyker upp på YouTube. Men nådastöten (för inget är så pinsamt som att hånas av barn) delas faktiskt ut av en liten unge:
 


Grattis, hela internet skrattar åt dig och du har precis blivit hånad av en lillparvel - bra jobbat.

När jag var liten brukade jag leka hemma hos mormor. Ibland sparkade jag och storebror Danne boll, med en sådan där mjuk plastboll. Jag stod i mål mellan de två träden till höger i bild (det ena trädet skymmer det andra). Danne tog sats uppifrån kullen, ungefär precis därifrån bilden är tagen. Han tog en jävla sats. Sprang och sprang och krutade på.

Poff. Schmack! Rakt i ansiktet på mig.

It´s funny cause it´s true.

Har den senaste tiden inte kunnat få följande textrad ur huvudet

... och om jag kommer dit igen
har du en plats där jag kan vila
ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån...

så jag tänkte att det kanske hjälper att skriva ned den i någonslags pakt med mig själv om att den då slutar ockupera mitt huvud.

På tal om pakter.

När jag kör bil brukar jag höra låten Faust i mitt huvud. Den slår i takt med det orangea skenet från gatlyktorna och blandningen ger mig ro. Men Faust, legenden alltså, vilken grej. Ett par hundra år har visserligen gått sedan själva storyn så att säga kom till, så det är med största säkerhet en ganska förvriden Faust som jag wikipediat mig till, men ändock.
Faust gjorde ett val som gjorde många upprörda då det begav sig. Sedan dess har han förvandlats till magiker, alkemist och en raktigenom egocentrisk och girig man. Men det jag läst mig till om ursprungs-Faust är något annorlunda (vill jag tro i alla fall).

Faust var ingen rabblande, babblande dåre. Han var en lärd man, en from person, en kyrkans lärling. Och sedan vände han blad.
"... he laid the Holy Scriptures behind the door and under the bench, refused to be called doctor of Theology, but preferred to be styled doctor of Medicine..."

Kyrkan, som den sanna institution av godhet den är, tog såklart det här sökandet av en icke-religiös kunskap som något ohejdat positivt och slängde ut Faust, stämplade honom som kättare och spred ryktet att han ingåt en pakt med Djävulen för att komma åt all kunskap i världen.

Heja sympati för sina medmänniskor!

Stockholm är en trasig plats. Jag ser en stad där krossade förhoppningar och misslyckade drömmar trillat omkull i rabatten bredvid en uteservering. Det känns som sorgens mitt, där det cyniska och giriga greppar om dina fotknölar och drar och drar tills bara huvudet höjer sig över fördärvet, men ju närmare jag kommer fördärvet desto längre inser jag att jag har kvar.

För Stockholm är också en plats dit så många av mina goda vänner valt att flytta.
Så jag kommer på besök. Som den där lite märklige killen utan jobb. Han som har en historia att berätta men som är lite för ivrig med att få höras. Han som inte hoppade på samma buss när utbildningsperrongen tog slut och nu är fylld med mer frågor än svar.

Så vi sitter ner och vi pratar. Vi säger saker som "kommer du ihåg", "vad hände egentligen" och "har du hört". Vi skrattar och vi ler. Och så delar vi en blick som är lite för lång för att dölja att alltting egentligen inte är bra.

Vi dricker mera vin, mera droppar för att glaset ska sluta vara halvtomt och äntligen bli halvfullt. Och alla droppar vi spiller påminner oss om att det bara blivit svårare sen dess. Och romantiken i det som varit blir bara större. 



Jag ser mig omkring. Och andas lika mycket med ögonen som med näsan - och för en stund så kan jag svära på att den vita soffan framför mig står under min våningssäng i Sundsvall, en fredagskväll i september efter ännu en avslutad kurs. Med nylånade pengar på kontot och hela kroppen full av en blanding av alkohol, gemenskap och förväntan som bara kan beskrivas som lycka. Vi skålar och skrattar. Ikväll blir det Skeppan. Eller kanske Kåren - där kommer man ju alltid in, och gratis eftersom Erik jobbar där.

Förtrollningen bryts.

Minnet öppnar dörrar som ingen människa klarar av att stänga. Verkligheten kommer rasande genom huvudet likt ett tåg och plöjer undan alla känslor.

Det blir blött i ögonvrån. Blött - för den här droppen skulle inte falla än.

När jag slog mig ner i Petrejus-soffan igår var jag och min vapendragare Martin P väldigt övertygade om en sak. Real skulle vinna det här  - det var ju det enda de hade att spela för. Den enda lilla strimma heder och hopp kvar av en säsong som inte blev som den skulle. Men. Så gick det ju som det gick.
Den värsta förlusten i mannaminne. Utklassade och utspelade av värsta rivalen. Det finns de som säger att fotboll är en lek mellan 22 män (oftast) och en plastboll. Själv lutar jag mer åt Nobelpristagare Albert Camus ord:

– Det jag vet säkrast av allt om moral och mänsklig plikt, det lärde jag mig av fotboll.

Eller helt enkelt att det faktiskt aldrig blir som man tänkt sig. Istället för ett segerhav i vitt kom näsdukarna fram och torkade bort tårarna efter en misslyckad säsong på alla fronter.

Och jag tänker att det inte bara är på fotbollsplanen som saker och ting trillar, snubblar och famlar längs vägar som minnet stängt. Täckta av val som aldrig blev av, beslut som aldrig togs och satsningar som aldrig gjordes.

What if?