Arv
Dr. Manhattan påstår att tiden inte existerar. Inte på ett sätt som har en början och ett slut. Det är väl lätt att säga när man är allsmäktig. Själv tror jag att väldigt mycket har en början och ett slut.
Mänsklig dumhet, är dock gränslös.
För en kvart sedan sände Animal Planet ett program om människor som klippte hundar. Det var inte en fristående special. Det var en del i en programserie som heter Groomer Has It. (googla om ni inte tror mig)
Med andra ord en påkostad serie som förmodligen, kostat miljontals kronor.
För en kvart sen så dog, uppskattningsvis, tretton människor. Exakt i den sekunden. Förmodligen en hel del fler ändå. Men säg tretton. Tretton liv släcktes. Och jag menar då inte personer som levt långa, fulla liv. Jag menar Mbasa som blev tre, jag menar Myiang som blev två.
Det är något sjukt med det här. Något djupt orättvist och för mig obegripligt. Inte att barn dör. Utan att så många gör så lite för att hjälpa till. (jag är inte mycket bättre - men jag kommer till det sen)
Eller kanske rättare sagt, att det sänds program om människor som klipper hundhår, när miljontals svälter, fryser, hostar och nyser.
Jag menar nu inte att vi ska ha någonslags kommunistsamhälle, där ingen får ta sig fritt uppåt utan att behöva dela med sig. Jag menar bara att man, att vi, som människor borde kunna känna efter när det gått för långt.
Behöver vi verkligen hundklippningsprogram? Behöver Cristiano Ronaldos övergångssumma vara på 1 miljard kronor? Behöver vi alla dessa prylar i julklappar?
Vad är det för arv vi lämnar efter oss egentligen? Vi är den första generationen som kommer att göra släktforskare arbetslösa. Alla som kan hantera en dator och en bärbar hårddisk kommer om femhundra år kunna säga vad jag åt till lunch idag (lax och ris).
Men jag tror också att de kommer fråga och undra, hur tänkte vi?
Självklart löser vi inte alla problem genom att kollektivt skänka pengar, tid och energi till fattiga och behövande. Vi kan inte pausa allt annat, bygga upp hela jorden till en viss nivå och sedan tro att vi kan trycka på play igen. För då kommer bara frågan om vad som väntar här näst att dyka upp.
En fin nyans av den mänskliga dumheten är nämligen att aldrig bli mätt, att alltid vilja ha något mer, något annorlunda, något nytt.
Jag antar att det i slutändan handlar om vilket arv vi vill lämna efter oss. Vad som kommer bli vår saga när barnbarnen har barnbarn. Kommer de säga farmor/farfar var en häftig snubbe som kom på ett nytt sätt att sy jackor till pudlar. Eller säger de kanske farmor/farfar var en häftig och varm snubbe som gjorde en skillnad, som ville något, som gjorde världen bättre.
Kalla mig pretto och gör mig till ett i-landsproblem, men jag vill att det jag gör ska spela roll.
Så därför ska jag sluta skriva spelrecensioner varje vecka (med slut den 24 januari 2010)
Jag ska tågluffa i Europa (någon som ska med i vår?)
Och jag ska hälsa på Robert i Japan och Thomas i Kina. Typ i vår.
För att göra något, bli något, se något, uppleva något.
Under tiden ska jag jobba på min bok (huvudpersonen ska heta Arv), träna mer, äta bättre, älska mer och fortsätta skänka både pengar, tankar och energi till de som är mindre lyckligt lottade.
Nu ska jag bara ta och överleva den där jävla grissprutan också.
Mänsklig dumhet, är dock gränslös.
För en kvart sedan sände Animal Planet ett program om människor som klippte hundar. Det var inte en fristående special. Det var en del i en programserie som heter Groomer Has It. (googla om ni inte tror mig)
Med andra ord en påkostad serie som förmodligen, kostat miljontals kronor.
För en kvart sen så dog, uppskattningsvis, tretton människor. Exakt i den sekunden. Förmodligen en hel del fler ändå. Men säg tretton. Tretton liv släcktes. Och jag menar då inte personer som levt långa, fulla liv. Jag menar Mbasa som blev tre, jag menar Myiang som blev två.
Det är något sjukt med det här. Något djupt orättvist och för mig obegripligt. Inte att barn dör. Utan att så många gör så lite för att hjälpa till. (jag är inte mycket bättre - men jag kommer till det sen)
Eller kanske rättare sagt, att det sänds program om människor som klipper hundhår, när miljontals svälter, fryser, hostar och nyser.
Jag menar nu inte att vi ska ha någonslags kommunistsamhälle, där ingen får ta sig fritt uppåt utan att behöva dela med sig. Jag menar bara att man, att vi, som människor borde kunna känna efter när det gått för långt.
Behöver vi verkligen hundklippningsprogram? Behöver Cristiano Ronaldos övergångssumma vara på 1 miljard kronor? Behöver vi alla dessa prylar i julklappar?
Vad är det för arv vi lämnar efter oss egentligen? Vi är den första generationen som kommer att göra släktforskare arbetslösa. Alla som kan hantera en dator och en bärbar hårddisk kommer om femhundra år kunna säga vad jag åt till lunch idag (lax och ris).
Men jag tror också att de kommer fråga och undra, hur tänkte vi?
Självklart löser vi inte alla problem genom att kollektivt skänka pengar, tid och energi till fattiga och behövande. Vi kan inte pausa allt annat, bygga upp hela jorden till en viss nivå och sedan tro att vi kan trycka på play igen. För då kommer bara frågan om vad som väntar här näst att dyka upp.
En fin nyans av den mänskliga dumheten är nämligen att aldrig bli mätt, att alltid vilja ha något mer, något annorlunda, något nytt.
Jag antar att det i slutändan handlar om vilket arv vi vill lämna efter oss. Vad som kommer bli vår saga när barnbarnen har barnbarn. Kommer de säga farmor/farfar var en häftig snubbe som kom på ett nytt sätt att sy jackor till pudlar. Eller säger de kanske farmor/farfar var en häftig och varm snubbe som gjorde en skillnad, som ville något, som gjorde världen bättre.
Kalla mig pretto och gör mig till ett i-landsproblem, men jag vill att det jag gör ska spela roll.
Så därför ska jag sluta skriva spelrecensioner varje vecka (med slut den 24 januari 2010)
Jag ska tågluffa i Europa (någon som ska med i vår?)
Och jag ska hälsa på Robert i Japan och Thomas i Kina. Typ i vår.
För att göra något, bli något, se något, uppleva något.
Under tiden ska jag jobba på min bok (huvudpersonen ska heta Arv), träna mer, äta bättre, älska mer och fortsätta skänka både pengar, tankar och energi till de som är mindre lyckligt lottade.
Nu ska jag bara ta och överleva den där jävla grissprutan också.
Tillbaka till början
""" Thank you for your purchase with PlayStation(R)Network.
You will find a copy of your purchase details below and a link to the terms which apply to your purchase. Please print these off and keep in a safe place for future reference.
Online ID: SanyoValentine
Name: Marcus Alexandersson
Order Number: 1325208553
Date Purchased: 27/11/2009 @ 12:56 PM
Total Amount: 90.00 Kr
Item / Service Details Unit of Price
--------------------------------------------------------------------------
EP0082-NPEF00069_00-GFINALFANT000001-EE01
Final Fantasy® VII (Full Game) 90.00 Kr
--------------------------------------------------------------------------
Total Amount: 90.00 Kr
Current Wallet Amount: 50.00 Kr """
Mormor i mitt hjärta
Kanske har skrivit om det här tidigare.
Har definitivt berättat det för folk.
Mormor hade inte mycket saker som skrek "här är jag", "det här tror jag på", inte på det sättet.
Hon var vad man slarvigt kallar en enkel kvinna.
På kylskåpet satt en gul magnet med grön text.
Det stod: "Den kärlek man ger är den enda man får behålla".
Vet inte om det var något livsmotto, riktlinje eller stöttepelare. Men mer väl sammansatta ord får man leta efter. Jag vill tro att det var så hon tänkte, kände och levde. Min mormor. Det är så jag minns henne.
Har definitivt berättat det för folk.
Mormor hade inte mycket saker som skrek "här är jag", "det här tror jag på", inte på det sättet.
Hon var vad man slarvigt kallar en enkel kvinna.
På kylskåpet satt en gul magnet med grön text.
Det stod: "Den kärlek man ger är den enda man får behålla".
Vet inte om det var något livsmotto, riktlinje eller stöttepelare. Men mer väl sammansatta ord får man leta efter. Jag vill tro att det var så hon tänkte, kände och levde. Min mormor. Det är så jag minns henne.
Did you just cheat?
Jadu Henry, den kan du ju försöka förklara bort. Sover du gott inatt?
Skandal, skandal, en domarskandal!
Eller egentligen inte så mycket en domarskandal som en spelarskandal, regelskandal och en sportlig skandal.
För hur skulle du gjort, om miljontals människors lycka hängde runt dina axlar? Skulle du låta armen flyga till lite, liksom ligga kvar i luften, följa med bollen och sedan spela in den så att din kamrat kunde nicka er och hela nationen till VM?
Eller skulle du tagit ner bollen med handen, slagit passningen, och sedan känt, när lagkamraterna och miljontals landsmän och kvinnor fått glädjefnatt, att nu, nu säger jag nog till att jag tog bollen med handen.
Nä, tänkte väl inte det.
Så visst är det fruktansvärt olyckligt och på många sätt dåligt av det svenska domarteamet att missa handsen som tar Frankrike till VM. Men det är ännu mer olyckligt att vi har spelat fotboll i hundratals år nu och ändå så får en sådan här situation, en situation som för alla oss miljoner som tittade klarades upp regelmässigt på mindre än 15 sekunder, trots det så får en sådan situation avgöra allt.
Bye, bye Irland. När det borde varit Au revoir Frankrike. Fy fan så tråkigt, orättvist och framförallt onödigt.
Införa målkameror? Njae, kanske. Införa straffområdesdomare? Ja, hellre det.
Eller varför inte, och det här kom jag på spontant, inför en regel som säger att varje lag har rätt att överklaga max tre domslut per match. Då går en fristående, har alltså inga andra funktioner i matchen, videodomare in och avgör med hjälp av modern teknik om beslutet var korrekt eller inte.
Lösning på alla problem? Självklart inte. Men det hade besparat herr Hansson att bli evigt portad från Irland. Bland annat.
För hur skulle du gjort, om miljontals människors lycka hängde runt dina axlar? Skulle du låta armen flyga till lite, liksom ligga kvar i luften, följa med bollen och sedan spela in den så att din kamrat kunde nicka er och hela nationen till VM?
Eller skulle du tagit ner bollen med handen, slagit passningen, och sedan känt, när lagkamraterna och miljontals landsmän och kvinnor fått glädjefnatt, att nu, nu säger jag nog till att jag tog bollen med handen.
Nä, tänkte väl inte det.
Så visst är det fruktansvärt olyckligt och på många sätt dåligt av det svenska domarteamet att missa handsen som tar Frankrike till VM. Men det är ännu mer olyckligt att vi har spelat fotboll i hundratals år nu och ändå så får en sådan här situation, en situation som för alla oss miljoner som tittade klarades upp regelmässigt på mindre än 15 sekunder, trots det så får en sådan situation avgöra allt.
Bye, bye Irland. När det borde varit Au revoir Frankrike. Fy fan så tråkigt, orättvist och framförallt onödigt.
Införa målkameror? Njae, kanske. Införa straffområdesdomare? Ja, hellre det.
Eller varför inte, och det här kom jag på spontant, inför en regel som säger att varje lag har rätt att överklaga max tre domslut per match. Då går en fristående, har alltså inga andra funktioner i matchen, videodomare in och avgör med hjälp av modern teknik om beslutet var korrekt eller inte.
Lösning på alla problem? Självklart inte. Men det hade besparat herr Hansson att bli evigt portad från Irland. Bland annat.
Tisdag, 01.59, november, regn smattrar rutan
Sökes: Beroende
När jag var i USA, för ungefär ett halvår sedan, så träffade jag en gammal man. Han var runt 60 tror jag. Journalist, som jag. Han var frågvis, som jag. Nyfiken, som jag. Vi pratade en del där i de gamla samlingssalarna i Sacramentos kanske finaste vandrarhem. Han drev en blogg också, som jag, eller mig kanske det heter. Stavning är inte riktigt ett beroende jag har. Och blir det inte ett beroende är det lätt att det hamnar på listan jag har (det heter iaf inte mig har, så långt är jag med) över saker att bry sig lite mindre om i världen. Stavning är nu inte poängen med den här historien. Beroenden är. Den här mannen, som jag tyckte var en charmig prick, och som jag delade en slags instiktiv öppen vänskap med över åldersmurarna berättade en sak för mig.
Han hade, vad han kallade det själv, en "abusive personality" Han var beroende, när han väl gav sig in i något, om det än var vin, kvinnor eller sång, så gjorde han det med en huvudlös tvärsäkerhet som lätt slog över till missbruk.
Han hade druckit bort sitt äktenskap, berättade han.
Ibland, när jag själv känner mig fast i hjulspår som börjar slira ner i missbruk, tänker jag på honom. Om hur hans liv sett ut, vart han hamnade och hur han levt. Om hur lika vi kanske var, om hur lika vi kanske blir. Och om jag också har en "abusive personality"
Jag tänker inte på det här med någon vidare stor mörk skräck. Inte på sättet som ett avskräckande mantra. Jag ser det mer som en inblick, en snabbspolning, ett urklipp av en verklighet som kan bli min om jag väljer att hänge mig för mycket.
Det är nog som den där tyske filosofen sa. Om den där avgrunden.
Han hade, vad han kallade det själv, en "abusive personality" Han var beroende, när han väl gav sig in i något, om det än var vin, kvinnor eller sång, så gjorde han det med en huvudlös tvärsäkerhet som lätt slog över till missbruk.
Han hade druckit bort sitt äktenskap, berättade han.
Ibland, när jag själv känner mig fast i hjulspår som börjar slira ner i missbruk, tänker jag på honom. Om hur hans liv sett ut, vart han hamnade och hur han levt. Om hur lika vi kanske var, om hur lika vi kanske blir. Och om jag också har en "abusive personality"
Jag tänker inte på det här med någon vidare stor mörk skräck. Inte på sättet som ett avskräckande mantra. Jag ser det mer som en inblick, en snabbspolning, ett urklipp av en verklighet som kan bli min om jag väljer att hänge mig för mycket.
Det är nog som den där tyske filosofen sa. Om den där avgrunden.
Ha! jag hittade den
har sökt i flera dagar, med fel sökord, efter den här låten.
success!
success!
Man vet att man börjar bli vuxen när:
Man uppskattar ett besök från familjen. På riktigt.
Man ringer för att kolla om man är hemförsäkrad.
Man har fler matlådor än chipspåsar.
Man går och lägger sig i tid.
... inte där än. Men tre av fyra är ju inte så illa!
Man ringer för att kolla om man är hemförsäkrad.
Man har fler matlådor än chipspåsar.
Man går och lägger sig i tid.
... inte där än. Men tre av fyra är ju inte så illa!
För att jag är ledig
(ja kvalitén är kass, men det var för att det inte gick att "inbädda" några av de vettiga versionerna)
Dagens goda gärning
Jag hjälpte en gammal man i dag. Han stod nere vid trafikskolan på hörnan. Jag hade varit och handlat falukorv och tidning. Han frågade om jag ville hjälpa honom hem.
Min första tanke var nej, min andra att han var en snuskgubbe, min tredje blev mitt svar och det var ja.
Han hade varit ute och gått sa han. Men orken hade tagit slut. Han hade Parkinson sa han. Och hans steg var som ett barns. Små, små, trevande saker. Som knappt gick framåt. Jag tog hans arm. Och så gick vi långsamt framåt. Mot hans hem. Som bara låg där borta sa han och pekade. Där borta vid vägen, några hundra meter bort.
Jag stod för det mesta av pratet, och han för det mesta av pustandet. På de där knappa hundratalet meter fick jag reda på att han minsann bott i Värnamo. Och att han hette Gunnar. Han hade en fru också. Som väntade på honom där hemma.
När vi korsat övergångsstället så blev de redan korta stegen än mer trevande. Hans arm vaggade allt mer bakåt för varje steg. Pustandet blev mer frekvent. Han sa att vi kanske skulle ringa. Till hans fru. Vi stannade vid en antikaffär, han lutade sig mot fönstret och pustade. Jag ringde och frun svarade. Två korta meningar senare var hon på väg för att möta oss. Men Gunnar ville inte stå still. Han ville hem. Röra på benen.
Jag berättade om min far, som brukar säga att får han bara ligga raklång på soffan så försvinner det onda i knäna. Gunnar skrattade lite. Men pustade väldigt mycket, och jag började på allvar oroa mig för att han skulle falla ihop på marken. Vi kom fram till ett räcke, som han kunde stödja sig på. Han frågade om jag ville följa med hem på kaffe som tack. Jag sa tack men nej tack.
Sen kom hans fru. Hon hade vitt permanentat mormorshår och ett ärligt glatt ansikte. Gunnar sa: Där kommer mor.
Sen var hon där. Och tog Gunnars hand. Och min. Och Gunnar grät. Och hon frågade: Hittade du inte hem?
Jo, svarade Gunnar mellan tårarna, men jag tog slut.
Då log hon. Och sa: Jag stod ju i fönstret och väntade på dig.
Sen sa hon tack till mig, tog Gunnars arm och ledde honom hem.
Min första tanke var nej, min andra att han var en snuskgubbe, min tredje blev mitt svar och det var ja.
Han hade varit ute och gått sa han. Men orken hade tagit slut. Han hade Parkinson sa han. Och hans steg var som ett barns. Små, små, trevande saker. Som knappt gick framåt. Jag tog hans arm. Och så gick vi långsamt framåt. Mot hans hem. Som bara låg där borta sa han och pekade. Där borta vid vägen, några hundra meter bort.
Jag stod för det mesta av pratet, och han för det mesta av pustandet. På de där knappa hundratalet meter fick jag reda på att han minsann bott i Värnamo. Och att han hette Gunnar. Han hade en fru också. Som väntade på honom där hemma.
När vi korsat övergångsstället så blev de redan korta stegen än mer trevande. Hans arm vaggade allt mer bakåt för varje steg. Pustandet blev mer frekvent. Han sa att vi kanske skulle ringa. Till hans fru. Vi stannade vid en antikaffär, han lutade sig mot fönstret och pustade. Jag ringde och frun svarade. Två korta meningar senare var hon på väg för att möta oss. Men Gunnar ville inte stå still. Han ville hem. Röra på benen.
Jag berättade om min far, som brukar säga att får han bara ligga raklång på soffan så försvinner det onda i knäna. Gunnar skrattade lite. Men pustade väldigt mycket, och jag började på allvar oroa mig för att han skulle falla ihop på marken. Vi kom fram till ett räcke, som han kunde stödja sig på. Han frågade om jag ville följa med hem på kaffe som tack. Jag sa tack men nej tack.
Sen kom hans fru. Hon hade vitt permanentat mormorshår och ett ärligt glatt ansikte. Gunnar sa: Där kommer mor.
Sen var hon där. Och tog Gunnars hand. Och min. Och Gunnar grät. Och hon frågade: Hittade du inte hem?
Jo, svarade Gunnar mellan tårarna, men jag tog slut.
Då log hon. Och sa: Jag stod ju i fönstret och väntade på dig.
Sen sa hon tack till mig, tog Gunnars arm och ledde honom hem.
5 november, Sverige, 2009, Halmstad
Regn. Nollgradigt. Vissa skulle kalla det höst. Andra skulle säga att vintern just vaknade ur sin dvala. Det är lätt att önska sig bort, till något varmare. Något behagligare. Mexiko kanske. Eller Mallorca. Något ställe där vinden inte försöker piska ner dig i havet då du cyklar hem ifrån jobbet.
Vissa skulle kalla det nedbrytande. Andra skulle säga att deppigheten just vaknade ur sin dvala.
Det är lätt att välkomna något bekant. Inte för att det är bra, eller för att man gillar det, utan för att man i alla fall vet vilket helvete som väntar. Till skillnad från ovissheten i ett annat helvete.
Kullerstensgator är ju fortfarande kullerstensgator, även om de täcks av gråtfärdiga löv. Det är lätt att glömma det. Lätt att svepas med i vinden. Halka på löven och tappa fotfästet. Det blåser ju ganska friskt just nu. Är det inte influensan som tar dig så är det cancern. Eller könssjukdomarna. Eller strålningen. Eller maten.
Hur klarade vi oss innan? Innan vi var tvugna att veta vad allt bestod av, hur alla byggstenar såg ut och hur varje detalj påverkade alla andra detaljer.
Är vi gladare nu? Säkrare, tryggare, friskare när vi kan peka på en plastskärm och få fram världen?
....
Vet ni vad han väljer som har allt att välja på?
Inget.
För han kan inte bestämma sig, är rädd för att missa det bästa.
....
Den som inte har så mycket att välja på. Vet ni vad han väljer?
Något.
För något måste man välja, och då kan man lika gärna göra det ordentligt.
....
Jag vet inte hur många som läser det här, hur många som lyssnar. När någon säger att de läst vad jag skrivit brukar kommentaren vara "men du, sluta deppa, skriv om något roligare, ta det inte så hårt, ryck upp dig" och liknande synonymer på det.
Till er skulle jag, just i denna stund, vilja rikta ett hjärtligt och ärligt budskap: fuck you!
Om jag någon gång blir en del av det glatta uppdaterandet, det menlösa sockrandet och ett innehållslöst ockuperande av bandbredd så snälla säg: "men du, sluta deppa" för då kommer jag verkligen att vara deppig.
Jag skriver inte som jag gör för att sprida negativitet eller sorg. Jag skriver för att jag är rädd för att de här orden kan vara mina sista. Att det en dag ska ta slut. Att flunsan ska ta mig. Eller cancern. Eller könssjukdomarna. Eller något annat som Aftonbladet och Expressen kan måla löpsedlar och sälja tidningar med. Och om det skulle vara så. Knack, knack, ta i trä. Då vill jag inte att min digitala skugga ska vara fylld av förra säsongens skor, åsikter om Idol-juryns hatattack på Ensamma-Mamma Brittas Bonde-barn, eller frisyrbilder.
Då vill jag veta att jag i alla fall skrev ärligt. Om att vara rädd för döden. Om att sakna. Om att leva. Om att älska.
Att jag försökte banka in mitt namn i bergväggen så att efterföljande skulle kunna säga, att det där, var ändå rätt bra.
Vissa skulle kalla det nedbrytande. Andra skulle säga att deppigheten just vaknade ur sin dvala.
Det är lätt att välkomna något bekant. Inte för att det är bra, eller för att man gillar det, utan för att man i alla fall vet vilket helvete som väntar. Till skillnad från ovissheten i ett annat helvete.
Kullerstensgator är ju fortfarande kullerstensgator, även om de täcks av gråtfärdiga löv. Det är lätt att glömma det. Lätt att svepas med i vinden. Halka på löven och tappa fotfästet. Det blåser ju ganska friskt just nu. Är det inte influensan som tar dig så är det cancern. Eller könssjukdomarna. Eller strålningen. Eller maten.
Hur klarade vi oss innan? Innan vi var tvugna att veta vad allt bestod av, hur alla byggstenar såg ut och hur varje detalj påverkade alla andra detaljer.
Är vi gladare nu? Säkrare, tryggare, friskare när vi kan peka på en plastskärm och få fram världen?
....
Vet ni vad han väljer som har allt att välja på?
Inget.
För han kan inte bestämma sig, är rädd för att missa det bästa.
....
Den som inte har så mycket att välja på. Vet ni vad han väljer?
Något.
För något måste man välja, och då kan man lika gärna göra det ordentligt.
....
Jag vet inte hur många som läser det här, hur många som lyssnar. När någon säger att de läst vad jag skrivit brukar kommentaren vara "men du, sluta deppa, skriv om något roligare, ta det inte så hårt, ryck upp dig" och liknande synonymer på det.
Till er skulle jag, just i denna stund, vilja rikta ett hjärtligt och ärligt budskap: fuck you!
Om jag någon gång blir en del av det glatta uppdaterandet, det menlösa sockrandet och ett innehållslöst ockuperande av bandbredd så snälla säg: "men du, sluta deppa" för då kommer jag verkligen att vara deppig.
Jag skriver inte som jag gör för att sprida negativitet eller sorg. Jag skriver för att jag är rädd för att de här orden kan vara mina sista. Att det en dag ska ta slut. Att flunsan ska ta mig. Eller cancern. Eller könssjukdomarna. Eller något annat som Aftonbladet och Expressen kan måla löpsedlar och sälja tidningar med. Och om det skulle vara så. Knack, knack, ta i trä. Då vill jag inte att min digitala skugga ska vara fylld av förra säsongens skor, åsikter om Idol-juryns hatattack på Ensamma-Mamma Brittas Bonde-barn, eller frisyrbilder.
Då vill jag veta att jag i alla fall skrev ärligt. Om att vara rädd för döden. Om att sakna. Om att leva. Om att älska.
Att jag försökte banka in mitt namn i bergväggen så att efterföljande skulle kunna säga, att det där, var ändå rätt bra.
