Handling

När jag var i USA, för ungefär ett halvår sedan, så träffade jag en gammal man. Han var runt 60 tror jag. Journalist, som jag. Han var frågvis, som jag. Nyfiken, som jag. Vi pratade en del där i de gamla samlingssalarna i Sacramentos kanske finaste vandrarhem. Han drev en blogg också, som jag, eller mig kanske det heter. Stavning är inte riktigt ett beroende jag har. Och blir det inte ett beroende är det lätt att det hamnar på listan jag har (det heter iaf inte mig har, så långt är jag med) över saker att bry sig lite mindre om i världen. Stavning är nu inte poängen med den här historien. Beroenden är. Den här mannen, som jag tyckte var en charmig prick, och som jag delade en slags instiktiv öppen vänskap med över åldersmurarna berättade en sak för mig.

Han hade, vad han kallade det själv, en "abusive personality" Han var beroende, när han väl gav sig in i något, om det än var vin, kvinnor eller sång, så gjorde han det med en huvudlös tvärsäkerhet som lätt slog över till missbruk.

Han hade druckit bort sitt äktenskap, berättade han.

Ibland, när jag själv känner mig fast i hjulspår som börjar slira ner i missbruk, tänker jag på honom. Om hur hans liv sett ut, vart han hamnade och hur han levt. Om hur lika vi kanske var, om hur lika vi kanske blir. Och om jag också har en "abusive personality"

Jag tänker inte på det här med någon vidare stor mörk skräck. Inte på sättet som ett avskräckande mantra. Jag ser det mer som en inblick, en snabbspolning, ett urklipp av en verklighet som kan bli min om jag väljer att hänge mig för mycket.

Det är nog som den där tyske filosofen sa. Om den där avgrunden.