Handling

Dr. Manhattan påstår att tiden inte existerar. Inte på ett sätt som har en början och ett slut. Det är väl lätt att säga när man är allsmäktig. Själv tror jag att väldigt mycket har en början och ett slut.

Mänsklig dumhet, är dock gränslös.

För en kvart sedan sände Animal Planet ett program om människor som klippte hundar. Det var inte en fristående special. Det var en del i en programserie som heter Groomer Has It. (googla om ni inte tror mig)
Med andra ord en påkostad serie som förmodligen, kostat miljontals kronor.

För en kvart sen så dog, uppskattningsvis, tretton människor. Exakt i den sekunden. Förmodligen en hel del fler ändå. Men säg tretton. Tretton liv släcktes. Och jag menar då inte personer som levt långa, fulla liv. Jag menar Mbasa som blev tre, jag menar Myiang som blev två.

Det är något sjukt med det här. Något djupt orättvist och för mig obegripligt. Inte att barn dör. Utan att så många gör så lite för att hjälpa till. (jag är inte mycket bättre - men jag kommer till det sen)
Eller kanske rättare sagt, att det sänds program om människor som klipper hundhår, när miljontals svälter, fryser, hostar och nyser.

Jag menar nu inte att vi ska ha någonslags kommunistsamhälle, där ingen får ta sig fritt uppåt utan att behöva dela med sig. Jag menar bara att man, att vi, som människor borde kunna känna efter när det gått för långt.
Behöver vi verkligen hundklippningsprogram? Behöver Cristiano Ronaldos övergångssumma vara på 1 miljard kronor? Behöver vi alla dessa prylar i julklappar?

Vad är det för arv vi lämnar efter oss egentligen? Vi är den första generationen som kommer att göra släktforskare arbetslösa. Alla som kan hantera en dator och en bärbar hårddisk kommer om femhundra år kunna säga vad jag åt till lunch idag (lax och ris).

Men jag tror också att de kommer fråga och undra, hur tänkte vi?
Självklart löser vi inte alla problem genom att kollektivt skänka pengar, tid och energi till fattiga och behövande. Vi kan inte pausa allt annat, bygga upp hela jorden till en viss nivå och sedan tro att vi kan trycka på play igen. För då kommer bara frågan om vad som väntar här näst att dyka upp.
En fin nyans av den mänskliga dumheten är nämligen att aldrig bli mätt, att alltid vilja ha något mer, något annorlunda, något nytt.

Jag antar att det i slutändan handlar om vilket arv vi vill lämna efter oss. Vad som kommer bli vår saga när barnbarnen har barnbarn. Kommer de säga farmor/farfar var en häftig snubbe som kom på ett nytt sätt att sy jackor till pudlar. Eller säger de kanske farmor/farfar var en häftig och varm snubbe som gjorde en skillnad, som ville något, som gjorde världen bättre.

Kalla mig pretto och gör mig till ett i-landsproblem, men jag vill att det jag gör ska spela roll.
Så därför ska jag sluta skriva spelrecensioner varje vecka (med slut den 24 januari 2010)
Jag ska tågluffa i Europa (någon som ska med i vår?)
Och jag ska hälsa på Robert i Japan och Thomas i Kina. Typ i vår.
För att göra något, bli något, se något, uppleva något.
Under tiden ska jag jobba på min bok (huvudpersonen ska heta Arv), träna mer, äta bättre, älska mer och fortsätta skänka både pengar, tankar och energi till de som är mindre lyckligt lottade.

Nu ska jag bara ta och överleva den där jävla grissprutan också.