Handling

Regn. Nollgradigt. Vissa skulle kalla det höst. Andra skulle säga att vintern just vaknade ur sin dvala. Det är lätt att önska sig bort, till något varmare. Något behagligare. Mexiko kanske. Eller Mallorca. Något ställe där vinden inte försöker piska ner dig i havet då du cyklar hem ifrån jobbet.
Vissa skulle kalla det nedbrytande. Andra skulle säga att deppigheten just vaknade ur sin dvala.
Det är lätt att välkomna något bekant. Inte för att det är bra, eller för att man gillar det, utan för att man i alla fall vet vilket helvete som väntar. Till skillnad från ovissheten i ett annat helvete.

Kullerstensgator är ju fortfarande kullerstensgator, även om de täcks av gråtfärdiga löv. Det är lätt att glömma det. Lätt att svepas med i vinden. Halka på löven och tappa fotfästet. Det blåser ju ganska friskt just nu. Är det inte influensan som tar dig så är det cancern. Eller könssjukdomarna. Eller strålningen. Eller maten.

Hur klarade vi oss innan? Innan vi var tvugna att veta vad allt bestod av, hur alla byggstenar såg ut och hur varje detalj påverkade alla andra detaljer.
Är vi gladare nu? Säkrare, tryggare, friskare när vi kan peka på en plastskärm och få fram världen?

....

Vet ni vad han väljer som har allt att välja på?

Inget.

För han kan inte bestämma sig, är rädd för att missa det bästa.

....

Den som inte har så mycket att välja på. Vet ni vad han väljer?

Något.

För något måste man välja, och då kan man lika gärna göra det ordentligt.

....

Jag vet inte hur många som läser det här, hur många som lyssnar. När någon säger att de läst vad jag skrivit brukar kommentaren vara "men du, sluta deppa, skriv om något roligare, ta det inte så hårt, ryck upp dig" och liknande synonymer på det.

Till er skulle jag, just i denna stund, vilja rikta ett hjärtligt och ärligt budskap: fuck you!
Om jag någon gång blir en del av det glatta uppdaterandet, det menlösa sockrandet och ett innehållslöst ockuperande av bandbredd så snälla säg: "men du, sluta deppa" för då kommer jag verkligen att vara deppig.

Jag skriver inte som jag gör för att sprida negativitet eller sorg. Jag skriver för att jag är rädd för att de här orden kan vara mina sista. Att det en dag ska ta slut. Att flunsan ska ta mig. Eller cancern. Eller könssjukdomarna. Eller något annat som Aftonbladet och Expressen kan måla löpsedlar och sälja tidningar med. Och om det skulle vara så. Knack, knack, ta i trä. Då vill jag inte att min digitala skugga ska vara fylld av förra säsongens skor, åsikter om Idol-juryns hatattack på Ensamma-Mamma Brittas Bonde-barn, eller frisyrbilder.

Då vill jag veta att jag i alla fall skrev ärligt. Om att vara rädd för döden. Om att sakna. Om att leva. Om att älska.

Att jag försökte banka in mitt namn i bergväggen så att efterföljande skulle kunna säga, att det där, var ändå rätt bra.