Dagens goda gärning
Jag hjälpte en gammal man i dag. Han stod nere vid trafikskolan på hörnan. Jag hade varit och handlat falukorv och tidning. Han frågade om jag ville hjälpa honom hem.
Min första tanke var nej, min andra att han var en snuskgubbe, min tredje blev mitt svar och det var ja.
Han hade varit ute och gått sa han. Men orken hade tagit slut. Han hade Parkinson sa han. Och hans steg var som ett barns. Små, små, trevande saker. Som knappt gick framåt. Jag tog hans arm. Och så gick vi långsamt framåt. Mot hans hem. Som bara låg där borta sa han och pekade. Där borta vid vägen, några hundra meter bort.
Jag stod för det mesta av pratet, och han för det mesta av pustandet. På de där knappa hundratalet meter fick jag reda på att han minsann bott i Värnamo. Och att han hette Gunnar. Han hade en fru också. Som väntade på honom där hemma.
När vi korsat övergångsstället så blev de redan korta stegen än mer trevande. Hans arm vaggade allt mer bakåt för varje steg. Pustandet blev mer frekvent. Han sa att vi kanske skulle ringa. Till hans fru. Vi stannade vid en antikaffär, han lutade sig mot fönstret och pustade. Jag ringde och frun svarade. Två korta meningar senare var hon på väg för att möta oss. Men Gunnar ville inte stå still. Han ville hem. Röra på benen.
Jag berättade om min far, som brukar säga att får han bara ligga raklång på soffan så försvinner det onda i knäna. Gunnar skrattade lite. Men pustade väldigt mycket, och jag började på allvar oroa mig för att han skulle falla ihop på marken. Vi kom fram till ett räcke, som han kunde stödja sig på. Han frågade om jag ville följa med hem på kaffe som tack. Jag sa tack men nej tack.
Sen kom hans fru. Hon hade vitt permanentat mormorshår och ett ärligt glatt ansikte. Gunnar sa: Där kommer mor.
Sen var hon där. Och tog Gunnars hand. Och min. Och Gunnar grät. Och hon frågade: Hittade du inte hem?
Jo, svarade Gunnar mellan tårarna, men jag tog slut.
Då log hon. Och sa: Jag stod ju i fönstret och väntade på dig.
Sen sa hon tack till mig, tog Gunnars arm och ledde honom hem.
Min första tanke var nej, min andra att han var en snuskgubbe, min tredje blev mitt svar och det var ja.
Han hade varit ute och gått sa han. Men orken hade tagit slut. Han hade Parkinson sa han. Och hans steg var som ett barns. Små, små, trevande saker. Som knappt gick framåt. Jag tog hans arm. Och så gick vi långsamt framåt. Mot hans hem. Som bara låg där borta sa han och pekade. Där borta vid vägen, några hundra meter bort.
Jag stod för det mesta av pratet, och han för det mesta av pustandet. På de där knappa hundratalet meter fick jag reda på att han minsann bott i Värnamo. Och att han hette Gunnar. Han hade en fru också. Som väntade på honom där hemma.
När vi korsat övergångsstället så blev de redan korta stegen än mer trevande. Hans arm vaggade allt mer bakåt för varje steg. Pustandet blev mer frekvent. Han sa att vi kanske skulle ringa. Till hans fru. Vi stannade vid en antikaffär, han lutade sig mot fönstret och pustade. Jag ringde och frun svarade. Två korta meningar senare var hon på väg för att möta oss. Men Gunnar ville inte stå still. Han ville hem. Röra på benen.
Jag berättade om min far, som brukar säga att får han bara ligga raklång på soffan så försvinner det onda i knäna. Gunnar skrattade lite. Men pustade väldigt mycket, och jag började på allvar oroa mig för att han skulle falla ihop på marken. Vi kom fram till ett räcke, som han kunde stödja sig på. Han frågade om jag ville följa med hem på kaffe som tack. Jag sa tack men nej tack.
Sen kom hans fru. Hon hade vitt permanentat mormorshår och ett ärligt glatt ansikte. Gunnar sa: Där kommer mor.
Sen var hon där. Och tog Gunnars hand. Och min. Och Gunnar grät. Och hon frågade: Hittade du inte hem?
Jo, svarade Gunnar mellan tårarna, men jag tog slut.
Då log hon. Och sa: Jag stod ju i fönstret och väntade på dig.
Sen sa hon tack till mig, tog Gunnars arm och ledde honom hem.
Kommentarer
Postat av: lina
Dagens vackraste gärning. Och vilket underbart gammalt par. Så vill jag ha det om 50 år... Det är kärlek!
Och du, du är verkligen en bra person!
Postat av: sofie e
Härligt möte.
Postat av: Anonym
Du skulle ha följt med honom hem ju! Sådana möten får man inte för många av!
Trackback
