Handling

Stockholm är en trasig plats. Jag ser en stad där krossade förhoppningar och misslyckade drömmar trillat omkull i rabatten bredvid en uteservering. Det känns som sorgens mitt, där det cyniska och giriga greppar om dina fotknölar och drar och drar tills bara huvudet höjer sig över fördärvet, men ju närmare jag kommer fördärvet desto längre inser jag att jag har kvar.

För Stockholm är också en plats dit så många av mina goda vänner valt att flytta.
Så jag kommer på besök. Som den där lite märklige killen utan jobb. Han som har en historia att berätta men som är lite för ivrig med att få höras. Han som inte hoppade på samma buss när utbildningsperrongen tog slut och nu är fylld med mer frågor än svar.

Så vi sitter ner och vi pratar. Vi säger saker som "kommer du ihåg", "vad hände egentligen" och "har du hört". Vi skrattar och vi ler. Och så delar vi en blick som är lite för lång för att dölja att alltting egentligen inte är bra.

Vi dricker mera vin, mera droppar för att glaset ska sluta vara halvtomt och äntligen bli halvfullt. Och alla droppar vi spiller påminner oss om att det bara blivit svårare sen dess. Och romantiken i det som varit blir bara större. 



Jag ser mig omkring. Och andas lika mycket med ögonen som med näsan - och för en stund så kan jag svära på att den vita soffan framför mig står under min våningssäng i Sundsvall, en fredagskväll i september efter ännu en avslutad kurs. Med nylånade pengar på kontot och hela kroppen full av en blanding av alkohol, gemenskap och förväntan som bara kan beskrivas som lycka. Vi skålar och skrattar. Ikväll blir det Skeppan. Eller kanske Kåren - där kommer man ju alltid in, och gratis eftersom Erik jobbar där.

Förtrollningen bryts.

Minnet öppnar dörrar som ingen människa klarar av att stänga. Verkligheten kommer rasande genom huvudet likt ett tåg och plöjer undan alla känslor.

Det blir blött i ögonvrån. Blött - för den här droppen skulle inte falla än.