Inte pretentiös, bara ärlig
Så det verkar som jag inte kan sluta skriva. Och eftersom jag har glömt bort lösenordet till den gamla svenska bloggen får det bli en ny. Kanske en permanent den här gången.
Om det nu finns något sådant. Något permanent. Något som alltid klarar sig när det blåser snålt och regnar kallt. Om det finns det får någon gärna peka och visa mig för jag har bara sett vacker obeständighet så här långt.
På det ytliga planet: Ett lag, mitt lag (så långt ett miljardlag från England nu kan vara mitt), gjorde det omöjliga. Nästan. Igen. Tre mål skulle de göra. Omöjligt sa de som skulle förstå sig på. Liverpool gjorde fyra. Oturligt nog för den röda sagan så gjorde den blå jätten också fyra. Men först efter att Liverpool rest sig som fågel Fenix två gånger om. Och de som förstår sig på säger att Stevie saknades.
Alltid är det något. Något som saknas, något som fattas oss alla. Något som inte är riktigt som det ska för att allt ska vara perfekt. Winnerbäck sjunger att "... å allt är nästan perfekt".
Nästan.
På det djupa planet: En enda röra. Så mycket sorg överallt i världen, så mycket att gråta över. Har så lätt för att axla martyrens mantel. En del av mig vill tro att det gör mig till en enormt vettig och avundsvärd människa, helt i kontakt med sitt inre psykiska liv och det emotionella i omgivningen. En annan del ser en konstant rädd och velig liten man med bekräftelsebehov som formulerar tankar i skrift istället för handling.
Är det för mycket? Är det för nära? Skrämmer man bara bort omgivningen om man öppnar upp? Blir det för mycket att hantera?
Jag väljer att inte tro det. Jag har sett och gjort tillräckligt för att välja bort skammen och rädslan. För många som försvunnit som inte haft samma chans. Och om det inte blir som man tänkt, som man trott eller hoppats. Är det så jävla farligt? Egentligen?
Vad är det värsta som kan hända? Du dör.
Då har du i all fall vågat. Provat vingarna. Tagit steget.
When you walk through a storm keep your chin up high,
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm is a golden sky
And the sweet silver song of a lark.
Walk on through the wind,
Walk on through the rain,
Tho' your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you'll never walk alone,
You'll never walk alone!
Om det nu finns något sådant. Något permanent. Något som alltid klarar sig när det blåser snålt och regnar kallt. Om det finns det får någon gärna peka och visa mig för jag har bara sett vacker obeständighet så här långt.
På det ytliga planet: Ett lag, mitt lag (så långt ett miljardlag från England nu kan vara mitt), gjorde det omöjliga. Nästan. Igen. Tre mål skulle de göra. Omöjligt sa de som skulle förstå sig på. Liverpool gjorde fyra. Oturligt nog för den röda sagan så gjorde den blå jätten också fyra. Men först efter att Liverpool rest sig som fågel Fenix två gånger om. Och de som förstår sig på säger att Stevie saknades.
Alltid är det något. Något som saknas, något som fattas oss alla. Något som inte är riktigt som det ska för att allt ska vara perfekt. Winnerbäck sjunger att "... å allt är nästan perfekt".
Nästan.
På det djupa planet: En enda röra. Så mycket sorg överallt i världen, så mycket att gråta över. Har så lätt för att axla martyrens mantel. En del av mig vill tro att det gör mig till en enormt vettig och avundsvärd människa, helt i kontakt med sitt inre psykiska liv och det emotionella i omgivningen. En annan del ser en konstant rädd och velig liten man med bekräftelsebehov som formulerar tankar i skrift istället för handling.
Är det för mycket? Är det för nära? Skrämmer man bara bort omgivningen om man öppnar upp? Blir det för mycket att hantera?
Jag väljer att inte tro det. Jag har sett och gjort tillräckligt för att välja bort skammen och rädslan. För många som försvunnit som inte haft samma chans. Och om det inte blir som man tänkt, som man trott eller hoppats. Är det så jävla farligt? Egentligen?
Vad är det värsta som kan hända? Du dör.
Då har du i all fall vågat. Provat vingarna. Tagit steget.
When you walk through a storm keep your chin up high,
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm is a golden sky
And the sweet silver song of a lark.
Walk on through the wind,
Walk on through the rain,
Tho' your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart,
And you'll never walk alone,
You'll never walk alone!
Kommentarer
Trackback
