Ofrivillig vakenhet
Idag hade jag tänkt sova ut. Jag hade dragit ner rullgardinen. Jag hade inte ställt alarmet på mobilen. Jag hade dragit täcket tätt runt kroppen.
Vad jag inte hade räknat med var att mössen hade helt andra planer. De började, som möss brukar?, gnaga i väggarna vid 06.40. Paranoid och mesig som jag är vaknade jag direkt och beväpnade mig med ett paraply. Efter ett tiotals minuter modigt bankande i väggen och strategiskt placerade fötter i flyktläge ifall det skulle hoppa fram en luden liten rackare så insåg jag att mössen inte var här, i rummet. Inte bakom whiteboardtavlorna som det lät. De var i andra rummet, eller i väggen. Så vad gör Marcus då? Vad GÖR Marcus då?
Han fortsätter bankar lite macho i väggen och tar sedan fram det hemliga vapnet, tändsticksasken. Tuff som en kobra drar han fram och eldar på, inbillar sig att om han klämmer in ett par rykande, inte brinnande, tändstickor i den av möss sedan länge uppskavda dörrspringan så kommer det fungera som en alldeles utmärkt avskräckande faktor.
Vad jag inte räknat med vi det här laget, och jag skyller helt på att det är så tidigt att solen inte ens gått upp, är att det sitter en brandvarnare precis innanför dörren här till sovrummet. Brandvarnaren var inte heller vaken. Förrän nu. Triggad av mitt pyrande försvarsarbete tjuter den in morgonen för både man och möss att höra.
En kort sekund tror jag att jag har lyckats klämma in tändstickan precis i den sekund som en muterad megamus stuckit in nosen och att tjutet som viner genom rummet är dennas svedda vrål av smärta.
Sen inser jag att jag bara spelat för mycket tv-spel, att möss väldigt sällan är varken muterade eller mega. Att de bara gnager i väggarna för att det är sådan som möss gjort, i alla tider. Sedan vi människor flyttade ut ur grottorna. Efter att ha försökt få detta att låta som en betryggande tanke i säkert tre minuter överger jag den för en annan.
Jag har bestämt mig att mössen är ett samvetsmässigt alarm. Ett sätt för mitt huvud att säga "gör nu vad du lovat dig själv karslok, annars skickar jag mössen på dig att gnaga sönder ditt förstånd"
Det låter säkert galet, och hade det inte varit för att det varit just mitt huvud som kommit på det hade jag inte trott på det för fem öre. Men nu har jag suttit här och skrivit, utan något annat krafsande än fingrarna mot tangenterna, i säkert sju minuter.
Så jag ser det som en seger. Man - möss 1-0.
... and on that bombshell så kan det lika gärna vara Freddie Mercurys skrålande som skrämmer bort samvetsmössen. "Gallileo, Gallileo!!"
Vad jag inte hade räknat med var att mössen hade helt andra planer. De började, som möss brukar?, gnaga i väggarna vid 06.40. Paranoid och mesig som jag är vaknade jag direkt och beväpnade mig med ett paraply. Efter ett tiotals minuter modigt bankande i väggen och strategiskt placerade fötter i flyktläge ifall det skulle hoppa fram en luden liten rackare så insåg jag att mössen inte var här, i rummet. Inte bakom whiteboardtavlorna som det lät. De var i andra rummet, eller i väggen. Så vad gör Marcus då? Vad GÖR Marcus då?
Han fortsätter bankar lite macho i väggen och tar sedan fram det hemliga vapnet, tändsticksasken. Tuff som en kobra drar han fram och eldar på, inbillar sig att om han klämmer in ett par rykande, inte brinnande, tändstickor i den av möss sedan länge uppskavda dörrspringan så kommer det fungera som en alldeles utmärkt avskräckande faktor.
Vad jag inte räknat med vi det här laget, och jag skyller helt på att det är så tidigt att solen inte ens gått upp, är att det sitter en brandvarnare precis innanför dörren här till sovrummet. Brandvarnaren var inte heller vaken. Förrän nu. Triggad av mitt pyrande försvarsarbete tjuter den in morgonen för både man och möss att höra.
En kort sekund tror jag att jag har lyckats klämma in tändstickan precis i den sekund som en muterad megamus stuckit in nosen och att tjutet som viner genom rummet är dennas svedda vrål av smärta.
Sen inser jag att jag bara spelat för mycket tv-spel, att möss väldigt sällan är varken muterade eller mega. Att de bara gnager i väggarna för att det är sådan som möss gjort, i alla tider. Sedan vi människor flyttade ut ur grottorna. Efter att ha försökt få detta att låta som en betryggande tanke i säkert tre minuter överger jag den för en annan.
Jag har bestämt mig att mössen är ett samvetsmässigt alarm. Ett sätt för mitt huvud att säga "gör nu vad du lovat dig själv karslok, annars skickar jag mössen på dig att gnaga sönder ditt förstånd"
Det låter säkert galet, och hade det inte varit för att det varit just mitt huvud som kommit på det hade jag inte trott på det för fem öre. Men nu har jag suttit här och skrivit, utan något annat krafsande än fingrarna mot tangenterna, i säkert sju minuter.
Så jag ser det som en seger. Man - möss 1-0.
... and on that bombshell så kan det lika gärna vara Freddie Mercurys skrålande som skrämmer bort samvetsmössen. "Gallileo, Gallileo!!"
Kommentarer
Trackback
