Handling

Den skiner på turisterna, som på försiktiga steg tittar sig omkring med svarta ryggsäckar, blåa vattenflaskor och vita strumpor i bruna sandaler. Den skiner på gymnasietjejerna, som bär mönstrade badkläder under stora ljusa tröjor och pratar med tuggummi i munnen. Den skiner på skyltdockorna, som fått komma ut ut höstgarderoben och huvudlöst lapar i sig värmen. 

Och den skiner på kullerstensgatorna. 

Jag gillar kullerstensgator. 

Det är något med sättet som de för tankarna till bäckar, broar och gröna små strån mellan stenarna. Det känns levande, grönskande och idylliskt. Doft av sommargräs mellan stenarna, vind från havet som putsar gatan ren från damm. Och så solen. Som värmer alltihop. Man traskar inte på kullerstensgator, man spatserar. Man plumsar inte i snö på kullerstensgator, man skuttar omkring i solskenet som aldrig vill gå och lägga sig. Och det är väl någonstans det som jag tycker är så förbannat bra. Som om kullerstensgatorna bara ligger där och väntar på att få explodera i ett somrigt lugn. Som ett crescendo på väg mot klimax. Som John Butler Trios livespelning av Ocean. Ett tillstånd av välkomnande glädje. Det kan också ha något att göra med att jag envisas med att minnas en viss natts sent spatserande efter en osedvanligt lyckad fest. Då solen gick upp och fåglarna kvittrade. Och jag minns hur jag tänkte, att fy fan vad bra allt är.