Handling

Jag dödade honom sakta med blicken innan jag vände på klacken och fortsatte äta glass på väg ner mot redaktionen.

Det är sådant jag tänker på. Orättvisor alltså, inte glass. Jag hinner ju tänka en del mellan allt Facebookande, smygspelande, slöande, jobbande och vattendrickande här på redaktionen. 

Och idag tänker jag på orättvisor. Det började med att jag skulle leta roliga bilder till sistasidan i tidningen. På Scanpix hemsida, varifrån jag hämtar bilderna, samlas världens händelser i frysta ögonblick. Det är sportstjärnor som kastar, skjuter, hoppar och slänger sig. Det är politiker som ler, pratar, skakar hand och sitter ner. Det är kändisar som dricker, äter, går och poserar. 

Och så är det en åttaårig afghanistansk tjej som har fått halva kroppen bortbränd. Hon ligger i en sjukhussäng tillsammans med en docka som har ljusblå morgonrock och röda läppar. Dockans ögon är tomma, ovetandes om att ett splittrat liv ligger och håller en trasig arm om henne. Flickan sover. Vad drömmer hon om? Vad drömmer en åttaårig flicka som har fått sitt hem bortsprängt av en vit fosforgranat? Drömmer hon om sina två systrar som inte överlevde? Drömmer hon om hur ont hon har? Drömmer hon om dockan som ligger bredvid? Kan hon överhuvudtaget drömma om en framtid?

Och hur fan förklarar vi för henne, när hon är medveten nog att förstå, att det som skedde inte skulle drabbat henne. Att det var en olycka. Meningen var inte att granaten, skotten, kriget skulle träffa henne utan någon annan. Hur fan förklarar vi det? Hur kan någon se henne i ögonen och förklara att just du skulle inte träffas, men massvis med andra människor.

Jag har länge hävdat att den krigsmässiga utvecklingen skulle ha stannat vid svärd och sköld. Jag är inte längre naiv nog att tro på en värld utan orättvisor, våld och hat. Men jag är tillräckligt naiv att tro att om vi faktiskt tvingade alla som ville någon annan ont att själva ta upp svärd och hugga så skulle den upplysta delen i hjärnan säga: Men vänta lite här nu, vad fan är det jag håller på med?! Inte kan jag väl hugga ner en annan människa?

Nu skickar vi granater tvärs över Jorden och ser inte smällen. Konsekvenserna har vaknat nu. Hon är åtta år och heter Razia. Hon sitter ensam i en sjukhussäng och gråter.