Handling

Ska strax åka mot Bästkusten och Stugan.

Bob Marley sjunger om tre små fåglar.

Och att allt kommer ordna sig.

Jag tror honom.

Mål, mening och svar. Eller start, fras och fråga.
Om ett par veckor, inte många alls, det är visst redan 21 september, så går kontraktet ut. Stugan har blivit kallare den senaste tiden. Frågorna har blivit fler och jag borde nog ta ett beslut.
Vart ska jag ta vägen? Vad ska jag göra? Hur ska jag göra det?

Jag är i Bor. Får inga svar här. Har aldrig fått det. Den här staden, hålan, samhället, platsen, föder inte fram svar. Den föder fram tvivel. Så jag sitter här i vardagsrummet och stirrar ut igen. Rakt in i natten, och tvivlar.

På att jag gjort rätt, sagt rätt, varit rätt. Och på att jag kommer finna det, vara det, bli det. Jag vet det låter tråkigt, svart och ledsamt. Men jag ser nyanserna. Känner skillnaden från förra gången jag satt här. Inte speciellt mycket annorlunda, men vuxnare, visare och mer på väg. Mer åt rätt håll. Inte för att målet blivit klarare utan för att det som inte lockar syns tydligare. Mer övertygad om att vägen är mödan värd, om att klyschorna blivit klyschor av en anledning.

Och jag blir gärna en klyscha. En lycklig klyscha.

Freddie Mercury sjunger "Don´t stop me now"

Hade tänkt säga: "Att vara mätt är en dödssynd." Eftersom Nour El-Refai säger så i sitt sommarprat.

Sen kom jag på att hon säger något ännu finare.

"För övrigt så vill jag aldrig att du ska sluta vara ett vildhjärta, men du får gärna hitta hem för det."

Det är så vackert så jag fäller ett par tårar.

... och hjulen fortsätter snurra, sanden rinner i glaset och vågorna dundrar vidare.
Har, av olika anledningar, funderat på det här med faser på senaste tiden.

Det finns ju de uppenbara faserna
+ Bebis
+ Barn
+ Ungdom
+ Vuxen
+ Medelålders
+ Gammal

eller om man vill dra det till sin spets.

+ Liv
och
+ Död

men sen är det ju alla de där faserna däremellan. Körgosse, punkare, konstnär, arkitekt, äventyrare, extrapappa, fotbollscoach, ordförande i kyrkoföreningen, amatörporrskådis. Ni vet, alla de där små faserna som gör det värt att gå från punkt A till punkt B. Alla är ju heller inte så uppenbart uppenbara som att till exempel efter tre års studier bli snickare. Det är ju en ganska tydlig fas. Från student till arbetare. Ett kugghjul i ett annat.
Jag tycker om de andra faserna. De som förändras. De som man om i efterhand säger att de bara händer. En fika med någon, en cykeltur på stan, två öl för mycket. Alla dessa val som leder till andra val, som leder till konsekvenser inte bara för mig och dig utan för alla andra. Ett par tusen människor bestämde sig för att gå och titta på fotboll i Malta ikväll. Det är ett par tusen människor som inte läste Liftarens Guide till Galaxen, Det andra könet, eller Brott och Straff. Det är också ett par tusen människor som inte såg på femtonde reprisavsnittet från tredje säsongen av Seinfeld för en halvtimma sedan. Men framförallt, och kanske mest fascinerande, så är det tusentals människor som inte sökte upp, pratade med, umgicks med, skrattade med, hånglade med och älskade med tusentals andra människor. Och från dessa tusentals möten som inte ägde rum så blev resultatet aldrig tusentals barn. Speciella barn. Unika för just dessa tusentals möten.

Det är det som är så förstummande fascinerande. Att alla dessa små saker, alla dessa händelser, leder till något större. Till saker som faktiskt betyder något i efterhand. Som vi kan se tillbaka på när vi gått in i nästa fas.

Jag tycker det är en betryggande tanke att fundera över, här inunder stjärnorna.

Du kämpade alltid, var envis som ingen annan och gav aldrig upp. Du vaknade alltid först. Precis efter solen och strax innan tuppen, gröten stod alltid och puttrade oavsett hur tidigt vi andra vaknade. Och du log alltid mot oss alla. Tröstade oss när vi grät, lekte med oss när vi var rastlösa och matade oss när vi var hungriga. Din energi tog aldrig slut. Men din kropp orkade inte mer.

Älskade, älskade, älskade mormor. Du dog inatt.

Älskade, älskade, älskade mormor. Jag kan inte förstå att du är borta, du har ju alltid funnits där, en fast punkt i allt, ett träd att luta sig mot oavsett hur mycket det blåser. Vart ska vi ta vägen nu? Snälla säg att det inte är sant. Att du fortfarande står där och vinkar på trappan. Att du fortfarande finns.

Älskade, älskade, älskade mormor. Vila i frid.

Det blåser utanför. Vinden viner, skakar om träden, kastar sig fram och tillbaka mot rutan och vill komma in i värmen. Ett par regndroppar hänger med, har köpt biljetter till varmare breddgrader där de ska få semestra som sötvatten i en dusch på Mallorca. Träden brottas tillbaka, har inte fått några biljetter till en plantage i sydfrankrike, står kvar i den karga västkustjorden.
Månen tittar på, undrar vad all hets beror på? Varför alla ilar och skyndar så mycket. Förstår inte varför vinden klagar och träden gnäller, stjärnorna kommer ju snart. Och när stjärnorna kommer är det alltid fest. Det vet ju både vinden och träden egentligen. Månen skakar på sig, ruskar fram ett par moln att umgås med, inser med förnöjd min en stund senare att vinden och träden slutit fred och nu går till gemensam attack mot havet.



and on that crazyshell borde jag nog sova nu

Inte bara för att de verkar så glada över att få leka boll med varandra utan också för att de tillsammans blivit superduon med det coolaste namnet i fotbollsvärlden. 

Lite nyktrare nu. Har spelat kort, och Spotifyat. Förlorade i kort men vann i Spotifyandet.

Segerlåten:

Och när jag lägger mig ner inatt, efter att ha sprungit gatlopp med mitt medvetande och tvivel, ska jag känna värmen från din kropp. Ditt mjuka leende ska leda mig till varma tankar. Från tryggheten i din omfamning ska jag finna hopp. Din tilltro ska bli en mur mot omvärldens tvivel, en sköld mot kylan som kastas på gatorna och inget ska längre få mig att känna skräckens svindel.
Du talar så tyst, om saker så stora, och varje ord lägger en pinne på brasan som är mitt mod. Mening för mening, timme för timme, med och utan ord så sipprar en värme ur dig, en sanning bakom dina ögon som inte går att dölja.  I dina världar vill jag springa, i dina drömmar vill jag finnas, längs dina raserade murar vill jag vandra försiktigt, utan att trampa snett och med en överygelse om att vägen leder framåt.
Och när du vaknar så är jag där, faller du så fångar jag dig, och blir du rädd så omfamnar jag dig, en ledstång i stormen, en klippa i vinden. Kom så lutar vi oss mot varandra.

Hur bra är inte det här då? Å hur sköna frisyrer har de inte? Kolla in håret! Kolla håret! HÅRET!!!

Idag åt jag tacos för första gången på hur länge som helst. Och när jag lastat på färs, grönsaker, ost och gräddfil och som vanligt misslyckats med att få allt att stanna i brödet när man tagit första tuggan, så kom jag osökt att tänka på Sundsvall.
Det kan ha varit något med luften utanför, en sval vind lite för tidigt på dagen för att man skulle kalla den för sommarsvalka - en tidig vind från hösten, och hösten för med sig minnen från en stad där det åts tacos ofta.
En stad full av studentkorridorer. Likadana dörrar som var för sig dolde heltt skilda världar. En knack på porten och klart du kan komma in, vi skulle precis käka tacos vill du ha. Hacka, skära, skaka, riva och äta. Klunk, klunk en öl. Ha ha, har du hört vad han gjort och vad hon sa. Skrap, skrap, är det nån mer som vill ha, klunk klunk tre öl till, fan ska vi inte dra ut. Diska, duscha ses om en stund då, ring ring, ska ni med, klart, ses snart. Ha ha, hej hej, har du hört, haha, ja fy fan, skål. Taxi nej va fan vi går, kom nu då, men vart ska vi då, skeppan eller ja annars kommer inte alla in, men kåren då, usch nej inte kåren va fan. klunk klunk, dans, dans, hej hej är ni ocskå här, har ni sett, har ni hört, klunk klunk, dans dans, ska vi dra till kåren, aaa vi drar till kåren. ses där då.

......


and on that bombshell så är dagens framslumpade Spotifylåt ingen mindre än Don´t Speak.

Jag skulle, på allvar, vara lycklig om So You Think You Can Dance var det enda jag fick se på tv resten av livet.

Passade på att rasta datorn lite, stackarn har fått sitta inne nästan hela sommaren, blev så glad att han skutte i vattnet och brände sig på en manet.

The one I love - Rosie Thomas

Ibland får jag en fix idé. En tanke som slår rot och växer sig fast. Det är en enkel tanke på sitt sätt, inget svår att förstå, men tuff att tygla. Jag känner det som ett val. Antingen plockar jag upp telefonen och ringer nu. Eller så väntar jag fem minuter.

Det är inte det som är tanken.

Det är väntan som är tanken.

Och tron på att om jag bara väntar fem minuter med ett telefonsamtal, går ett steg snabbare på gatan eller kommer till jobbet fem minuter tidigare så blir det en helt annan värld. En värld där alla de saker som skulle hänt om jag ringt direkt inte inträffat.

Det låter kanske konstigt. Eller enkelt. Alla kanske tänker så här, men jag hör sällan folk prata om sånt här. Är det för att vi inte sitter ner och pratar med varandra längre? Inte kan nöja oss med en solnedgång, något att dricka och varandra som sällskap?

Jag tycker i alla fall det är fascinerande. Det ger mig en känsla av kraft och mening. Att de handlingar jag tar faktiskt har en effekt på inte bara min värld utan även min omvärld. Ja, men hallå. Det är väl klart, säger ni då, så är det väl med allt. Gör man inget så händer inget. Har han verkligen inte fattat det förrän nu?

Det är inte så jag menar. Det är inte det som fascinerar mig. Det som gör att tanken slår rot är möjligheten till andra möjligheter. Att något blev som det blev är en sak. Men ifall andra val hade tagits, hur hade det gått då?

48 minuter in i matchen. Kommentatorn, som vi får gissa är utbildad om inte journalist så i alla fall kommentator, säger till sin sidekick Pontus Kåmark: Har du sett min penna? Jag har tappat bort den.

Det är inte bara på planen som det är skillnad på dam-EM och herr-EM

å Liverpool förlorade mot Aston Villa. Hemma på Anfield. 3-1. Blä.
Men jag försöker att inte låta det stiga ända upp till huvet, det gör lite ont i hjärtat det gör det. Men det går över snabbare nu än förr. Håller nog på att bli lite vuxen ändå. Städar, diskar och lagat mat som en vuxen person i alla fall.

Och döljer sorger med skratt, precis som man ska göra som vuxen.
Så take it away Nour El-Refai - du är jävligt rolig.

Vad gör Marcus då?

a) slår på Spotify och crankar up the Toto...
b) tar en löprunda
c) bakar chokladmuffins
d) all of the bloody above?